Ljustavlor

Camilla Hammarström ser Halmstadgruppen på Millesgården

Den framväxande fascismen och krigshotet är starkt närvarande i utställningen med Halmstadgruppen som visas på Millesgården. Tonvikten ligger på verk från 1930-talet, konstnärsgruppens starkaste period, med flera riktiga klassiker. En av dem är Waldemar Lorentzons Ödesnatt (1938) som inspirerats av kristallnatten samma år; natten då judiska affärer och synagogor förstördes och 30 000 judar skickades till koncentrationsläger. I ett olycksbådande blått landskap hänger övergivna kläder på en rockhängare. En fågel flyger mot det stängda gula fönstret som förefaller inmurat i himlen.

Surrealismens estetik lämpade sig väl i den politiska motståndskampen. Intresset för det omedvetna och drömvärlden öppnar för ett rikt bildspråk där figurativt och abstrakt möts i lycklig samverkan. Tidsandan skildras med mardrömmens logik, ofta i teatraliska scenerier med ruinromantiska förtecken. Monumentaliteten, som ibland för tankarna till Caspar David Friedrich, är sönderbruten, sprucken. En värld som rasar samman. Målningarna bildar en spännande och tänkvärd kontrast till Carl Milles grandiosa trädgård utanför.

Halmstadgruppens målare var skolade i konsthistorien och skickliga hantverkare. Flera av dem hade på resor i Europa studerat museernas gamla mästare, men också gått i lära hos modernistiska pionjärer som Alexander Archipenko och Fernand Léger. Från att ha varit kubister, utvecklade de en säregen nordisk gren av surrealismen. André Breton beskrev deras bilder som strålande av ett ”saltets ljus”. Hos förebilden, spanjoren Salvador Dalí, möter man ofta ökenlandskap, men hos svenskarna är kusten och havet ständigt närvarande. Deras surrealism är en lyrisk och tindrande, lite vänligare variant av den kontinentala strömningen.

Det är ljuset ur bilderna som slår en, en outgrundlig kosmisk bakgrundsstrålning. Och en kolorit som inte verkar ha åldrats nämnvärt sedan målningarna tillkom. Roligast att se i original är nästan Erik Olsons Sökaren II, hur kongenialt färgskalans grundfärger klingar med hyllningen av våra fem sinnen. Den nakna sinnligheten gjorde att bilden av sedlighetsskäl plockades bort vid Halmstadgruppens stora utställning 1939 på Liljevalchs. Jag har inte sett det tidigare, men visst kan man skymta både vagina och fallos i de köttiga formerna.

Utställningen är vackert hängd i konsthallens ljusflödande salar. Men det är lite grand som att gå på museum, tavla efter tavla på väggarna med små informativa skyltar. En ansats till gestaltning finns i den tillbyggda vägg som på ena sidan målats röd och på den andra djupt violett. De målningar som hänger här, får liksom en extra stuns.

Det känns som om den rumsliga visualiseringen, och de intressanta parallellerna till nutidskonsten helt lämnats därhän. Varför inte exempelvis återskapa någon av surrealisternas installationer, eller låta en samtida konstnär svara på sina föregångare? Bortsett från denna invändning, så är det här ett tillfälle att få se det bästa som svensk surrealism har att bjuda på. En magisk tilldragelse.

Camilla Hammarström