Hembyggaren

Publicerad 2012-05-16

En utställning med ett påträngande överjag

Ett riktigt hem (en replik på en replik) anspelar vitsigt på den rekonstruktion av sin egen bostad som Sven-Harry Karlsson har låtit uppföra på taket till museet som bär hans namn. Vilket i sin tur pekar på den upptagenhet vid hemmet som kännetecknat hans yrkesbana, som ju kretsat kring produktionen av just bostadshus.

Oavsett hur man tolkar detta (och det låter sig sannerligen tolkas), så har museets grundare säkerställt att inget som sker i lokalen kan frigöra sig från hans personliga livsdrama. En märklig situation, inte minst i en utställning där flera konstnärer utgår just från berättelser om välbärgade excentriker med en problematisk relation till hemmet som idé och plats. Exempelvis Kristina Janssons målningar kring Sarah Winchester, änkan efter den välkände vapenfabrikören, som ägnade en stor del av sitt liv åt att bygga vidare på sitt allt mer labyrintiska kråkslott. I Janssons arbete blir hon ett slags ställföreträdande konstnär, vars maniska byggande och upptagenhet vid hemmet framstår som en projektionsyta för olösta psykiska konflikter.

Här finns också andra, som Aida Chehrehgosha, som på ett ännu mer oroande sätt återkommer till hemmet som en plats för både faktiskt och undertryckt våld, inte minst föräldrars psykiska och fysiska misshandel av sina barn. Chehrehgosha bygger upp förtätade stämningar i enskilda fotografier, men arbetar samtidigt med serier av verk, och att som här bara ställa ut en bild är inte oproblematiskt. Detsamma gäller Hyun-Jin Kwaks The Island – A Casestudy of a Collectors Mind, som dokumenterar ett italienskt palats i förfall på grund av ägarens maniska samlande. Att bilda sig en uppfattning om ett sådant förhållandevis omfattande arbete utifrån ett enda verk är knappast möjligt.

Någon invänder kanske att verkens uppgift inte är att representera konstnärernas projekt, utan att illustrera utställningens tema. Men det är inget bra argument eftersom problemet med Ett riktigt hem inte bara är att den har begåvats med ett ovanligt påträngande överjag, utan att den inte riktigt förmår upprätta en tillräckligt stark identitet i egen rätt. Ett skäl till detta är just att den underminerar sig själv som sammanhängande utsaga (genom att presentera utdrag ur arbeten som samtidigt ställs ut på andra platser), och därmed framstår mer som en idé om en utställning, och en samling exempel, än en rumsligt fungerande konstellation av verk.

Men samlingsutställningen är också en tillåtande form, som möjliggör korrespondenser och analogier mellan verk som kanske annars inte skulle läsas samman. Per Hasselberg och New Beauty Council förenas till exempel i synen på konsten som en social praktik, samtidigt som Hasselbergs projekt kring hemlöshet relaterar till både Janssons och Kwaks mer traditionella uttryck.

En konstellation som pekar på de politiska implikationerna av konsten som en flyktväg undan ”normala” förhållningssätt till hemmet. Men som i museets både grandiosa och borgerliga inramning (och bredvid en målning av Carl Larsson) också låter sig läsas som ett argument för hemlöshet som ett problem för individen, ett excentriskt livsval, snarare än ett samhällsproblem. Provocerande, som det väl var tänkt.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.