Ge pengarna direkt till flyktingarna i stället
Banksy-utställningen visar hur satiren gått hela varvet runt
Är Banksy som det ibland sägs världens mest kända konstnär (eller om det är konstnärer)? Kanske. I och för sig är det svårt att mäta men jag skulle nog tippa jämnt skägg mellan Leonardo da Vinci och Andy Warhol. Å andra sidan hade just Warhol antagligen utnämnt Banksy. Allt detta kändisskap, fortfarande både anonym och ilsket aktivistiskt radikal.
Just nu turnerar ännu en av dessa Banksy-utställningar, med ett stopp i Stockholm över vintern. En icke-auktoriserad utställning, komplett med försäljning av diverse merch. Tröjor, koppar, affischer, strumpor.
Det är deppigt, tycker jag.
Banksys dokumentärfilm – eller möjligen mockumentär – från 2010 hette just så, ”Exit through the gift shop” och på Stadsgårdsterminalen följer vi måttligt tacksamt denna skylt mot utgången. Satiren har gått varvet runt.
Allt detta engagemang, alla dessa protester går rakt ner i underhållning
Den politiska aktivismen, protestmåleriet på gatorna runt världen – i Bristol, London, Betlehem, New Orleans – Disneylandtravestin ”Dismaland”; hotellet intill muren mellan Västbanken och Israel. Inte minst verken på själva muren. Allt detta engagemang, alla dessa protester går rakt ner i underhållning och ett mysigt bekvämt avnjutande av visuella intryck.
Det går att göra kommers av antikommersialismen, det är ingen nyhet men det svider i hjärna och hjärta varje gång.
”The mystery of Banksy – A genius mind” är ingen dålig utställning, det är inte det. Att det inte är några original som visas är heller inget problem egentligen, en del finns ju inte kvar och det platsspecifika har ändå gått förlorat.
Utställningen försöker stoppa in gatukonsten i salongerna, mer eller mindre klyschigt. Den tecknar tidslinjer, sammanfattar konstnärskapet, gör en hygglig retrospektiv. Det är som rokokons 1700-tal: då strävade man så att säga efter att flytta in naturen, skapa känslan av att vara i en berså fast inomhus. Banksyutställningen flyttar in gränden, den lite trashiga storstadsmiljön (den som knappt finns längre på grund av gentrifiering) och gör den både museal och till ett konstigt nöjesfält.
Entréavgiften är, om jag uttrycker mig milt, inte något fynd. Intäkterna sägs doneras till Banksys båt, Louise Michel. Namngiven efter den kända franska anarkisten kryssar den nu i Medelhavet med målet att rädda de flyktingar som kapsejsat, de flyktingar som Europa vill både glömma och demonisera.
Hur mycket som skänks dit verkar oklart, kanske om Cofo Entertainment, det tyska eventbolaget som står bakom utställningen vill upplysa oss om det? Närmare en och en halv miljon besökare runt om i Europa har i alla fall bidragit. Kanske skulle de ha skickat pengarna direkt i stället. Och sett Banksys verk någon annanstans.
