Minnen från mammas gata i Ankara

Ferhat Özgürs verk har vitalitet och närhet som förtjänar en stor publik

De bilder av Ankara som ingår i Ferhat Özgürs utställning på Marabouparken visar en stad i omvandling, en byggarbetsplats. Özgür ställer ut på biennaler runt om i världen, men i sin konst återvänder han ständigt till hemkvarteren i den turkiska huvudstaden, med sina halvfärdiga höghus och informella bostadsområden, som han skildrar med familj och vänner i rollerna.

Utställningen rymmer tre videoverk på skärmar mitt i rummet, samt ett antal storskaliga fotografier tapetserade direkt på de grå betongväggarna. Flera verk tar fasta på barnets perspektiv, och en av bilderna visar ett par plastpåsar, som en hemmagjord drake, svävande över staden nedanför.

Minnet av leken blir en bild av konstnärens barndom, och titeln, The city’s breath inside me, för tankarna till Gunnar Ekelöf: ”Jag har av ett blod som aldrig kan spädas / i mina ådror ett dricksglas fullt.” Det handlar om hur staden lever i och genom sina invånare, men också om ursprunget som ett gift, och en livgivande kraft, som andas inom oss livet igenom.

Mest minnesvärd är videon Women in love, en tragisk berättelse om alkoholmissbruk och misshandel som också rymmer kärlek och saknad efter en tyrannisk make. Och Metamorphosis chat, som visar konstnärens mor och en grannkvinna som träffas över en kopp te, och plötsligt får för sig att byta kläder med varandra. Under generade skratt och glada tillrop klär sig väninnan i huvudduk och lager av klänningar, medan modern i sin tur blir sminkad och får en ny identitet i väninnans moderna kläder. En omvandling har ägt rum, och kvinnorna har intagit varandras roller. Kläderna betyder kanske inte så mycket, trots allt, samtidigt som det knappast går att förneka deras identitetsskapande betydelse i vardagen.

I en annan del av utställningsrummet finns en nytagen bild av modern, ställd mot ett fotografi av henne som ung på 50-talet. Det blir en gripande bild av åldrandet, samtidigt som verket pekar på att modern i dag bär slöja, vilket hon, av bilden att döma, inte gjorde som ung. Det var först det moderna livet i huvudstaden, tror man sig förstå, som gav upphov till behovet av en traditionell klädedräkt. Hon berättar att vännerna försöker övertala henne att klä sig mer bekvämt, men att hembyns värderingar med åren andas genom henne desto starkare.

Özgür framställer erfarenheten av hur olika tider verkar i samma kropp, på ett sätt som jag tror att de flesta kan förstå och känna igen sig i. Hans verk är inte några skrivbordsprodukter, utan får en vitalitet av närheten till det liv som skildras.

Min enda tveksamhet är videon I can sing, där en kvinna med stor inlevelse mimar till Jeff Buckleys version av Leonard Cohens Hallelujah, mot bakgrund av stadens höghus och minareter. Som vanligt hos Özgür rymmer verket ett möte mellan humor och allvar, öst och väst, men här är det konstruerat lite för mycket som ett lärostycke. Dessutom är volymen uppskruvad så att innerligheten i Buckleys lovsång bildar ett ljudspår till utställningen som helhet. Det är elegant, men också påträngande, inte minst om man, som jag, är skeptisk till Buckleys smäktande tolkning av Cohens ironiskt distanserade mästerstycke.

När det gäller konstutställningar kan man ibland läsa sig till en uppfattning utan att besöka dem. Så är inte fallet här.

Att verken är angelägna eftersom de ger mänsklig gestalt åt frågor som angår oss alla är ju sant. Men det är en uppenbar sanning som bara får ett värde om den ställs mot den egna upplevelsen.

Slutsatsen måste bli att Özgür och Marabouparken har gjort en utställning som verkligen förtjänar att besökas och upplevas av en så stor och bred publik som möjligt.