Helmerssons konst ett talande tomrum
Publicerad 2014-12-15
Retrospektiv utställning på Kulturhuset i Stockholm
Den sinnliga beröringen är avgörande i Katrine Helmerssons konst. Spåren efter kroppens möte med materialet är ofta det bärande i uttrycket. Händer och fingrars märken i leran formar en smeksam närvaro.
Men det kan också handla om mer brutala tillvägagångssätt, som bitmärken och tuggor. Det påminner om barnets sätt att närma sig tillvaron: taktilt, smakande och ibland våldsamt.
När nu Katrine Helmersson har en retrospektiv utställning är det en sensuell tilldragelse. Från fallosformerna i La Société Phallocentrique år 1992 fram till 2000-talets romantiska blomsterskulpturer löper en röd tråd av förnimmande mottaglighet. Men här finns också en kaxig frimodighet och en vilja att utmana rådande ordningar.
Den återkommande undersökningen av det falliska är på en gång allvar och lek. Fallosen kan vara både uppsluppen fruktbarhetssymbol och stå för en hotfull könsmaktsordning.
Kvinnliga bröstformer och rundlar kan i gengäld uppvisa en stark potens, ett alternativ till den patriarkala dominansen. Ibland sammanfaller formerna i ett eggande mittemellan.
På senare år har Helmersson rest och arbetat i Mali i Västafrika, där framför allt Dogonfolkets kultur gett nya ingivelser. Skulpturen i brons, Ariadne/Mont Rouge, är ursprungligen gjord av ringlad lera. Den ser ut som en blandning mellan en vulkan med hål för lavaeruptioner eller något organiskt med kroppsöppningar. Dess mödosamt uppbyggda form känns på en gång naturgiven och konstruerad, bekant och främmande.
En nygjord version av skulpturen Pochoir är tillverkad i rep som klätts med ett glänsande rödsvart tyg. Pochoir är franska och betyder tomrum, ficka eller brist och har gett utställningen dess titel. Jag gissar att det är dubbeltydigheten i ordet som lockat konstnären, att det som beskrivs som en brist också kan vara en ficka som kan innehålla något. Genom gliporna i skulpturen ser man ner i ett mörker som inte nödvändigtvis är tomt.
Men tomrummet är också det som all skulptur spelar mot, det är den fria rymden som alls gör skulptur möjligt. Att Katrine Helmersson arbetar medvetet med detta märks särskilt i det tredelade verket Wallflower från 2005. Pappersblommor har här gjutits i brons och hänger i vajrar från taket.
Formerna vilar i en sensuell klase i rymden, overkligt lätta på trots av det tunga materialet. Det är ett elegant spel med gravitationen och luftrummets betingelser.
Här finns alla de egenskaper som kännetecknar riktigt bra skulptur.
