Lekfull dödlighet överraskar i Märsta

Camilla Hammarström

Sigtuna gör offensiv kultursatsning med utställningen Rörelse/Reflektion

helskärm

Kors i taket, medan andra skär ner väljer Sigtuna kommun att göra en offensiv kultursatsning. Den blocköverskridande kommunledningen (Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet) väljer att prioritera sina medborgare inte bara som konsumenter. I Märsta centrum bygger man ett kulturcentrum med konsthall, nytt bibliotek och ny kulturskola. Konsthall Märsta som öppnade i helgen har fritt inträde och en ateljé för barn och ungdomar. Meningen är att alla barn ska besöka den konstpedagogiska verksamheten, man börjar våren med att bjuda in alla kommunens femåringar. Ambitionen är något så gammaldags som att göra samtidskonst av hög kvalitet tillgänglig för en bred allmänhet.

Först ut är Maria Miesenberger som ju både vunnit erkännande i Sverige och internationellt. På senare tid känner vi henne främst för de patinerade människoskulptur­er­na, som närmast har blivit emblematiska för konstnärskapet. Det som skiftat genom åren är mönstret som täcker kropparna. Nu är det synnervens vindlande nätverk som mönstrar tonårsfigurerna som intar konsthallen med ett slags risktagande nonchalans. Samma mönster går igen i den platsspecifika väggreliefen. Dessa unga vuxna är mer hotfulla än Miesenbergers barnskulpturer, här finns en explosiv oberäknelighet, en dovare sensualism.

Utställningen heter Rörelse/Reflektion och är en utforskning av jaget och dess relation till kroppen i livets olika åldrar. Barndomen representeras av skulpturer i rostfritt stål med gosedjursliknande former, i vilka betraktaren speglas förvridet som i en skrattspegel. Den mer åldrade kroppen skildras genom fotografier av en grimaserande kvinna, där flera exponeringar lagts ovanpå varandra så att en rörelse uppstår. Och döden slutligen gestaltas i skulpturer gjutna i uranglas, ett slags urblåsta former som för tankarna till lämningarna i Pompeji.

Miesenbergers konst må förefalla lekfull, ändå tycks den på något vis alltid handla om döden. Människo­skulpturerna med sina mönster är ett slags mumifierade uppenbarelser, efterbilder av redan upplevt liv. Förlorade ögonblick. Hos konsthallens tonårsfigurer finns också gestaltad risken med att tro sig osårbar, känslan av att någon snart kommer att förolyckas. Ett hot förefaller vara ständigt närvarande hos Miesenberger. Även gosedjurskulpturerna får mig att tänka på döden, också de är mumifierade eller inkapslade former som förekommer i ett ”efter”.

I anslutning till de utställda verken har Miesenberger, tillsammans med scenografen Johan Killgren, gestaltat ett upplevelserum där besökarna kan leka med olika spegel- och skuggeffekter. Det är lite av lustiga huset över det hela. Miesenberger betonar att det inte är ett verk, utan ska ses som en generös gest som kan ge en ingång till konsten. Jag tänker mig att det här rummet kan fungera som en visuell generator som sensibiliserar blicken och kroppen inför mötet med skulpturer och fotografier.

helskärm