Hur konsten rättar till sig själv

Måleriet dömt till evigt återbruk av konventioner

Möjligheten att återbruka bilder i olika medier och format kan i dag tyckas obegränsad. Om man kan tala om en specifikt samtida erfarenhetssfär, så torde den ha själva rörelsen mellan medier som grund (med den taktila skärmteknologin, som senaste exempel). Samtidigt måste varje sådan rörelse avstå från en materialitet som inte låter sig överföras från ett medium till ett annat. Att många av dagens konstnärer uppehåller sig vid materialens, eller tingens, politik är därför inte förvånande.

Sigrid Sandström kan sägas insistera på måleriets mediespecifika egenskaper, men hon verkar inte ha mycket gemensamt med den tradition där målarkonsten ses som ett utforskande av mediets renhet genom ytans renhet. Hennes nya utställning får mig snarare att tänka på Harald Lyths arbeten från 70-talet, med dess paradoxala bildrum och ofta humoristiska juxtapositioner av tecken och former.

Men om Lyth närmar sig relationen mellan yta och rum i ett atmosfäriskt måleri, så betraktar Sandström bilden som en konstellation av separata skikt: vad som ser ut som rivna pappersfragment ställs mot tejpremsor och utsparade fält i ett måleri där bilden tycks befinna sig i ett ständigt sönderfall (snarare än upplösning, som hos Lyth).

Måleriets ”kamelontliknande” förmåga att ­remediera sig självt dyker också upp som tematik i Kristina Janssons utställning Zelig (med skulpturala instick av Jenny Magnusson). Dioramat, televisionen och ­cinematografin är några av de visuella teknologier som avbildas i Janssons måleri, parallellt med ett återbruk av några av fotorealismens etablerade motiv, som den urbana vyn (Cityscape från 2012) och närbilden som gjorts sammanhangslös (Wall från 2012).

Målarkonsten är dömd att vandra vidare i ett evigt återbruk av sina egna konventioner, tycks Jansson mena, vilket bekräftar föreställningen att samtida måleri i första hand alltid handlar om måleri. En svårighet som Jansson inte riktigt får bukt med, samtidigt som hon ”misslyckas” på ett förhållandevis storslaget sätt.

En av få samtida konstnärer som verkligen kommer undan med att integrera måleri i ett dokumentbaserat och mediekritisk projekt är Felix Gmelin. Hos honom är greppet konceptuellt motiverat: hans nya utställning kretsar ännu en gång kring arvet efter 68-rörelsen, personifierad av fadern, den radikale filmaren och pedagogen. Utgångspunkten är en märklig film där Gmelin d. ä. ”försöker få tingen att tala”, vilken nu har åter-iscensatts med tre av hans åldrade före detta studenter vid filmskolan i Berlin.

Parallellt ställer Gmelin ut målningar av objekt ur ABC-böcker samt av ett illustrerat alfabet ur ­experimentfilmaren Hollis Framptons Zorns Lemma. Sonens måleriska återbruk av filmbilder blir en ­remediering av fadersarvet, men också en gestaltning av en medie­erfarenhet där isärkopplingen av tecken och former måste tänkas ­arkeologiskt för att återvinna en samtida radikalitet.

Gemensamt för dessa utställningar är att de alla är ovanligt väl installerade, inte minst Sandström är exceptionell i detta avseende. Samtidigt finns det en konservatism i hennes bilder som lockar till poetiska tirader kring den egna upplevelsens förträfflighet, och därmed riskerar att hamna nära vad som ur Gmelins perspektiv kunde beskrivas som en ­terapeutisk dröm ur det förflutna.

Men det är en risk som är värd att ta. Trots sin lite ålderdomliga teknik framstår Sandströms försök att ­reprogrammera vår visuella fantasi och förståelse av bilden som kunskapsform som märkligt angelägna. Kanske handlar det även här om en arkeologi, ett slags utgrävning av ett visuellt arv, som inte ligger så långt ifrån Gmelin som man kan tro? Det är värt att fundera vidare kring.