Vilt & vackert

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-28

Bruno Liljefors skildringar av rävar med byten i munnen, eller gäss i flykten, eller kanske en ensam hare om vintern har troligen en plats på samma ställe i folksjälen som Frödings dikt eller Lagerlöfs magiska prosa. Hans djurskildringar representerar något utöver sina motiv: naturen och djuren är strävt och kärvt nordiska, deras själar hederliga men råa. Djur som jagas, av människan, och själva jagar, de lite längre ner i näringskedjan. Liljefors målade ordning. Natur- och kulturordning. Och så målade han drömmar om naturen, ungefär samtidigt som många flyttade in till stan från landsbygden.

Just nu visas en liten samling Liljefors på Thielska galleriet. En liten ojämn samling som speglar konstköpandet som stöd och investering snarare än den goda smakens manifestation och materialisering. Men det är ändå intressant att se Liljefors, dessutom i en miljö där tiden stått nästan still och målningarna kunnat hänga hela tiden som i ett hem.

Hemmet är den vilda naturens motpart och Liljefors måleri är en sorts utväg ur det mänskliga livets alla samveten och moraliska problem. Djuren är våra speglar men ändå vidunderligt annorlunda, underlägsna, primitiva.

En konstnär som flyttat djuren ut ur den konstruerade naturen och in i en helt kulturbunden värld är Walton Ford, amerikansk akvarellist som blivit känd på grund av sina spektakulära, stora djurmålningar. Ofta skildrar de exotiska djur inbegripna i någon våldsam situation. Gemensamt för de flesta av Fords motiv är att de bygger på historier nedtecknade av upptäcktsresande eller kolonisatörer, av konstnärer och äventyrare – vittra män som publicerade iakttagelser om djur. Små oftast bisarra anekdoter blir bild men utan att kännas som illustrationer.

Att de inte i första hand upplevs som illustrationer är paradoxalt, eftersom bildarbetet påminner dels om avritade dioramor på ett naturhistoriskt museum – dels illustrationer till planschverk från tidigt 1800-tal. Kanske är det skalan som förvirrar.

En buffel som attackeras av vita vargar, i en miljö som liknar en stor barockträdgård. En okapi på väg att luras i en fälla som både kommer att skjuta den och fotografera alltsammans: här är miljön ”naturlig”, så när som på någon sorts afrikanska masker dekorativt placerade i förgrunden samt en ännu märkligare brand i bakgrunden. Så fortsätter det, med oavbrutna förfrämligande revor i det ”naturliga”.

Varje bild är nitiskt iscensatt och lika nitiskt genommålad. Ford kan arbeta med en målning i ett halvår, sägs det. En investering i tid, en tribut till måleriet som genre. Som en välskriven dikt – det går inte att läsa snabbt, som om skapandets tidsåtgång måste speglas i en lika lång tid för läsningen/betraktandet.

Liljefors kan aldrig ha lagt ett halvår på varje målning. Det skulle han inte ansett sig haft råd med. Eller kanske lust. Han hade heller aldrig gått omvägen via det som är naturen i kulturen – naturhistoriska museet – för att måla sina harar och rävar. Där Liljefors målade de djur som är vanliga jaktbyten, målar Ford de djur som varit främmande representanter för främmande världar. En älg som fångats in i en tysk by och smygavrättas som monster. En panter som flytt från djurparken i Zürich och skjuts av uppskrämda bybor. En apa som dödar en papegoja. Och ett stackars lejon som i fångenskap i London utsätts för ett grymt experiment och lämnas ensam med två tigrar och slutligen dödas.

Just Londonbilden är en nyckelbild i Fords visuella universum. De asiatiska tigrarna och det afrikanska lejonet – kolonierna som plågas av sin kolonisatör, narrar för en blodtörstig publik. Fords bilder bär, inte alltid helt lättavkodade, idéer om mänskliga maktrelationer, förtryck, kolonialism. Deras bisarra berättelser är närmare oss än rävungarna med glansiga ögon i Liljefors tappning. Bägge projicerar, med hundra års mellanrum, mänsklighet på djuren. Där Liljefors är hemma, är Ford långt bort både i tid och rum. Där Liljefors våldsamhet är kraftigt förskönad, är Fords inträngande, rent av njutningsfull. Liljefors änder sträcker ut. Fords duvor fastnar i ett stort träd och faller, faller medan de lägger ägg, slåss, tappar taget. Det groteska sceneriet som är vi själva – och det sköna som är drömmen om oss.

Så vad skulle dessa två säga om den tid de lever i? Utan tvekan att Liljefors natur är kampens natur, överlevnadens på andras bekostnad. Kapitalismens credo. Medan Ford går tillbaka till en stil pre-Darwin och målar in djuren så långt i kulturen att ingen av oss kan undvika att tänka att jo, vi hänger nog samman till slut. Och våldet har en logik men inte för att vi ska acceptera den.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.