Drömlik mix av film, text och musik

Filmen ”The Tiger’s Mind” baseras på ett musikstycke från 1967

Den nya chefen för Index, Diana Baldon, har under hösten drivit ett performanceprogram inspirerat av den experimentelle kompositören Cornelius Cardew.

Även The Tiger’s Mind, en film och en utställning av den unga konstnären Beatrice Gibson, utgår från Cardew. Närmare bestämt hans komposition med samma namn från 1967.

Det kan tyckas märkligt att basera en film på ett 40 år gammalt musikstycke. Men Cardews ambition var att bryta ner hierarkierna mellan kompositör och musiker, och stycket har formen av text som kräver att orkestern gemensamt resonerar sig fram till en musikalisk tolkning. Textens öppenhet är då del av poängen, och Gibsons film, hennes tolkning, består av en serie drömlika sekvenser som inte heller låter sig avkodas på något entydigt sätt.

Om Cardew ville motverka den experimentella musikens tendens att begränsa musikerna till ett mekaniskt genomförande av kompositörens idé, så är syftet här, tror jag, att kritisera dagens tendens att instrumentalisera språket inom ramen för ett kollektivt projekt.

Problemet är att Cardews text återför språket till en modell för socialt utbyte. I samarbete med en orkester produceras ju ändå musik, naturligtvis. Men utanför musikens område blir resultatet ännu ett konstprojekt som söker sin verklighet på de sociala relationernas, snarare än den estetiska erfarenhetens, nivå.

Vad Boris Groys talar om som en modell baserad på pengarnas cirkulation som vår tids högsta och mest allmänna ideal.

Både utställningen och filmen är ändå sevärda, inte minst på grund av John Tilburys vackra filmmusik. Men om syftet är att hitta ett annat sätt att tala om konst – ett annorlunda sätt att tänka vad en utställning eller en film kan vara – så får man nog säga att Gibson inte lyckas visa något som inte redan är väl bekant.

Varför? Kanske för att dagens hyperkommunikativa konstnärer och curatorer, till skillnad från Cardews musiker på 60-talet, inte nödvändigtvis är betjänta av att tala mer med varandra.

Är det inte tvärtom den språkliga erfarenhetens frånsida, dess materialitet, som tematiseras på ett otillfredsställande sätt i allt för många av dagens konstprojekt?