Målarglädje

Frans-Josef Petersson om ett gediget konstnärskap – med en respektlös inramning

I en bild i katalogen står Jarl Ingvarsson på knä framför en av sina målningar. Ryggen är böjd, blicken koncentrerad och lätt plågad. Katalogtexten, av Mikael van Reis, tar fasta på måleriet som andlighet inkarnerad i tjocka färglager och expressiv gestik. Den katolska tron är en aspekt av Ingvarssons konstnärskap, det världsliga i motiv och arbetssätt en annan. Humilitas. Arbete och bön.

En retrospektiv utställning handlar om att väga ett konstnärskaps framträdande över tid mot en angelägen upplevelse i nuet. En uppgift som chefen för Liljevalchs konsthall, Mårten Castenfors, har löst med sedvanlig bristande respekt för både konstnär och publik. För att känna handen i kaklet lät han skicka 27 dukar och en låda oljefärg till Ingvarssons ateljé, och bad honom att färdigställa lika många målningar – på temat Strindberg, till konsthallens mittsalar. Konst är alltså att kladda färg på duk, ett slags idrottsprestation, utan eget innehåll eller eftertanke? Förbluffande.

Men utställningen är väl installerad och konsthallens mindre salar fungerar utmärkt som behållare för de olika stilar Ingvarsson har arbetat med genom åren. Och vid närmare påseende kan hängningen läsas som ett argument mot bilden av konstnären som en dum målare, då han här framträder som en medveten utforskare av specifika bildproblem. Målarglädjen är självklart en del av detta, men Ingvarssons bildbegrepp är också språkligt: han arbetar med visuella citat, men aktiverar också verken med poetiska titlar och genom att infoga textelement i själva måleriet.

De bildfilosofiska böjelserna framträder tydligt i ett verk som X:ets kofta, där han liknar målandet vid att följa ett stickmönster. Eller i Landskapskryss, där det avbildade landskapet har vikts ihop och fogats samman till ett skevt X inramat av bokstäverna J-A-R-L. Återigen handlar det om den äldre förebilden, naturligtvis, men X:et är också ett kryss: analfabetens signatur, skattkartans lyckträff. Konstnärsidentiteten som en effekt av måleriet, snarare än tvärtom.

Här påminner Ingvarsson om Torsten Andersson, vars intellektuella förhållningssätt till måleriet är mer omskrivet. Eller Viktor Kopp, ur en yngre och mer konceptuell generation, vars chokladmåleri kan kopplas till hans ofta sockerstinna motivsfär. Men till skillnad från dem är Ingvarsson mer mångsidig (eller mindre renodlad) och starkast intryck gör ändå de visuellt komplexa målningar där tecken och former framträder i lager på lager av uppbyggda och avskavda färgsjok. Ett tänkande och ett målande.

Att retrospektivt värdera ett konstnärskap är mindre intressant än vad som återstår att upptäcka: hur kan tidigare reception sammanfattas, men också fördjupas? På Liljevalchs har man snarast velat förenkla och banalisera, och det är beklagligt, om än kanske förståeligt, att Ingvarsson har valt att spela med. Att han är en skicklig och energisk målare undgår väl inte någon, men just därför hade det varit angeläget att för en gång skull sakta ner och begreppsliggöra vad han har åstadkommit genom åren.

Det hade både han och publiken varit väl värda.

KONST

Jarl Ingvarsson – målarnas målare

Liljevalchs konsthall, till och med 13 maj