Henri Cartier-Bresson – pressfotografins Rembrandt
Publicerad 2013-04-12
Ikonen blev stilbildare för efterkrigstidens fotografi
Ikonen Henri Cartier-Bresson har varit helt stilbildande för efterkrigstidens fotografi. Samtidigt är det få efterföljare som nått upp till samma konstnärliga nivå. Han är en fotografins Rembrandt, en mästare i en helt egen division som det liksom inte går att mäta sig emot. Hans sinne för komposition och för människor verkar ha suttit i ryggmärgen. Något djupt rotat i personligheten, en känslighet han utnyttjade maximalt genom att lägga ner oceaner av tid på sitt arbete.
Man tänker sig gärna något meditativt över tillkomsten av Cartier-Bressons perfekt balanserade bilder, men jobbet som pressfotograf med världen som arbetsfält verkar tvärtom ha varit hektiskt och ganska slitsamt. Samt fyllt av frustration över hur magasinen som publicerade hans alster valde bland och beskar hans bilder. I dag är det förbjudet att beskära hans verk, det bevakar den legendariska bildbyrån Magnum, som Cartier-Bresson var med och bildade tillsammans med bland andra Robert Capa i slutet av fyrtiotalet.
Cartier-Bresson skapade sina kompositioner i sökaren och använde sig aldrig av beskärning. Antingen infann sig de rätta formelementen på plats eller så gjorde de det inte. Samtidigt tog han inte överdrivet många bilder av varje motiv, kanske bara en tre fyra stycken, vilket framgår av hans efterlämnade kontaktkartor. Den där förmågan att koncentrera ögonblicken är mytomspunnen, men faktum kvarstår att det är något närmast magiskt över hur fogarna i bildelementen smälter samman till en tidlös enhet hos honom.
En av mina favoritbilder är den av några människor som håller picknick på sluttningen till en flod. Den togs ursprungligen för den kommunistiska tidningen Ce Soir, som en hyllning till den nyss införda reformen med två veckors betald semester 1938. Här finns något av dokumentärfotografiets saklighet, samtidigt går tankarna till impressionisternas sinnliga strandskildringar, men också till en storslagen romantik med de frånvända kropparna och båten som vilar som en bönskida på den blanka vattenytan. På en liten ponton i bakgrunden vilar fiskespöna i väntan på napp. Det är en klassisk scen där varje kroppsdel, fat och bestick tycks ingå i en noga övervägd inscenering av väntan och vila.
Det finns inget girigt gluttande i Cartier-Bressons fotograferande, han kan fånga en kvinna som ligger bland ruinerna och gråter eller utarmade människor som sover på gatorna så att betraktaren kan identifiera sig. Det är inte Den Andre vi ser, utan en medmänniska, hur exotisk kontexten än är.
Det är svårt att förstå hur han fick detta att fungera, samtidigt som han inskrev sitt motiv i en perfekt komposition. Det är en moralisk ekvation som egentligen inte går ihop; och hos hans efterföljare inom pressfotografin finns otaliga exempel där eländet inskrivs i en estetisk form och det bara känns cyniskt.
Märkligt är det hur medkänslan och sympatin får ett så tydligt uttryck i Cartier-Bressons bilder, att han lyckas på en gång vara smart och i verklig mening sensibel.
