Duchamp inte här för att behaga
Publicerad 2013-04-23
Surrealistens konst växer med betraktarens kunskap
Moderna museets Duchampsamling är en världsunik skatt, och det är ett spännande koncept att låta den möta andra verk ur samlingen som museet nu gör. Det uppstår emellertid ett pedagogiskt dilemma som man inte lyckats lösa, varken i den nyligen visade Picasso v/s Duchamp eller den aktuella Surrealismen & Duchamp. Problemet är att Marcel Duchamps verk kräver både kunskap och eftertanke, de är inte omedelbart gripbara som visuella objekt. Man behöver få reda på något om tillkomsthistorien och de tankar konstnären hade om sina skapelser för att deras fascinerande och enigmatiska inre ska börja glimma.
Som betraktare bör man även få klart för sig att Duchamp aldrig erkände den reguljära konstmarknaden, att det han försöker göra är något helt annat. Och man kanske även ska få möjlighet att reflektera över skillnaden mellan en Joan Miró i guldram som suttit på väggen hemma hos någon rik familj och Duchamps minutiösa objekt gjorda över lång tid utanför konstens varucirkulation. Som det är nu visas Duchamprummet i princip intakt och utan kommentarer.
Marcel Duchamps kontextmedvetenhet gjorde att han tackade nej till surrealisternas inbjudningar: ”Alla dessa utställningar av måleri och skulptur gör mig sjuk. Och jag vill gärna undvika att delta i dem”. Hans verk är alltså inte avsedda att visas tillsammans med konventionella tavlor och skulpturer. Det är lite som att blanda olja med vatten, det skiktar sig. I jämförelse med surrealisterna framstår Duchamp som närmast obegripligt före sin tid, hos honom finns fröet till popkonst, konceptkonst, minimalism – ja all form av konst som söker befria sig från konstnärens subjektiva uttryck.
När nu Moderna museet visar sina kronjuveler av surrealistisk konst så är det gott om just subjektiva uttryck, de utpräglade stilar som gör en Dalí, Magritte, de Chirico och Miró till igenkännbara storheter. För att inte tala om Picasso, som här fått en plats som surrealist, vilket förmodligen har att göra med att André Breton räknade in honom i gänget. Det personliga uttrycket är de här konstnärernas styrka. Det är i handens möte med materialet som oväntade formvärldar uppstår, i handens svar på själva arbetsprocessen. Om det så är känsligt utpenslad hyperrealism eller lyriskt färg- och formspel.
Det är många kära återseenden ur samlingarna, som de Chiricos Barnets hjärna som föreställer en mustaschprydd man med slutna ögon vid ett draperi med en ouppslagen bok framför sig. Jag har alltid föreställt mig den här mannens ögon som blå, att han skulle kunna slå upp sina ögon och titta på mig med ett barns klarblå blick. Nu ser jag att det förmodligen har att göra med den lilla blå himmelsflik som lyser genom ett fönster i bakgrunden. Det där spelet mellan det visuella och språket har surrealisterna gemensamt med Duchamp. Att med titlarna lyckas skapa den där svindeln när betydelserna förskjuts och betraktaren överraskas av verket, men också av sina egna tankar.
För surrealisterna handlade det om att väcka det omedvetna och drömlogiken till liv; som fanns där ett sannare uttryck för vad en människa är. Hos Duchamp pekar leken med språket snarare in mot konstverket själv, mot en värld av kringbetydelser som konstnären satt i spel för att förtäta sina objekt.
Något av denna skillnad hade jag gärna sett problematiserad i utställningen.
