De bevisar att bra konst inte kan förklaras
Bigert & Bergströms nya klimatverk vill larma och begripliggöra i samma andetag
Publicerad 2023-08-20
Abisko. Ortsnamnet klingar exotiskt, lovar vandring, skidturer, norrsken, orörd natur. Lapporten. Och visst har den norröna naturen sedan åtminstone något sekel befunnits vara en turistmagnet, ett varumärke för det rena, ursprungliga och fantastiska. Ännu längre tillbaka en plats för exploatering av resurser för att föda resten av Sverige. Gruvorna, vattenkraften, skogarna.
I klimatkrisens tidevarv är det arktiska landskapet än mer sårbart – klimatförändringarna syns tydligast och går fortare här. Och den mest cyniska exploateringen: när isarna smälter allra längst norrut slåss nationerna om de naturresurser som blottas. Dags att borra efter mer olja, det har ju gått så bra hittills.
Konstnärsduon Bigert & Bergström har i veckan invigt sitt nya verk ”Sensing the arctic” på en myr nära Abisko fjällstation, i samarbete med Forskningscentret för klimatpåverkan (CIRC). Fem små öppna växthus, inspirerade av forskningens metoder, förbundna med träspångar.
I klimatforskarnas version av sådana växthus testas olika nivåer av uppvärmning för att analysera på vilka sätt permafrosten kommer att påverkas av klimatförändringarnas scenarier. ”Sensing the arctic” är gestaltat som kluster av stora vassa glasbitar som tycks växa upp ur marken. En våldsammare sorts kristaller. I dessa öppna växthus ska temperaturen inte stanna vid forskningens nivåer, utan höjas ännu mer.
För att det ska vara ett sant verk av Bigert & Bergström kommer också olika nivåer av koldioxid och annat omformas till signaler för vidare manifestation någon annanstans. Som tentakler ut i världen. Verket ”Tomorrow’s weather” (pågående sedan 2009, bland annat installerad på centralstationen i Stockholm) fungerar på ett liknande sätt: väderrapporter samlas in och får lampor att lysa på olika vis.
Kanske kommer även vi som inte är i Abisko att känna Arktis? Det är en svindlande, spännande och lite humoristisk tanke. Helst skulle jag vilja stöta på dessa tentakler utan att förstå att jag gör det, men det är kanske för mycket av manipulation.
Som inspirationskälla till växthusens former har konstnärerna själva pekat ut ett foto på en atomubåt som tagit sig upp genom isen. Den bilden ger en ytterligare dimension till verket: människans ockupation, tillskansande, av sin omgivning. Intrånget, synen på hela jorden som vår lekplats. Något vi kontrollerar.
Men verket är heller inte helt olikt det kaos av isflak som framträder i Caspar David Friedrichs välkända målning ”Das Eismeer” (1823–1824). Detta undergångsromantiska verk, med sitt aggressiva islandskap och sin kapsejsade båt, är å andra sidan en association som mer speglar en maktlöshet inför krafterna.
Caspar David Friedrich inspirerades av sin samtids nordpolsexpeditioner, vilka inte alltid lyckades. Det är en fantasi, konstnären var förstås aldrig på plats utan hade studerat is i den för honom närbelägna floden Elbe. Konsthistoriskt ligger avbildning av naturen på plats, friluftsmåleriet, ännu i framtiden.
Bigert & Bergströms processkonst, just i detta fall en sorts land art eller hellre en platsspecifik installation, är inte tydligt släkt med det romantiska måleriet. Men det kan finnas gemensamma drag – ett sinne för teatralitet (på ett bra sätt), en ansats till ett allkonstverk, som den magiska maskinen ”Tipping point”, som bland annat visades förra året i samband med klimatkonferensen Stockholm +50.
”Sensing the arctic” är liksom flera andra verk i denna klimatserie en gestaltad forskning som vill larma och begripliggöra i samma andetag. Och den bevisar också att bra konst – den kan inte riktigt förklaras. På ytan enkelt avkodat: klimatet, en pågående apokalyptisk kris. I botten en närmast megalomanisk ansats att sträcka ut över världen, att nå en nivå där allt mot alla odds är möjligt.
Land art är en gren inom den modernistiska och samtida konsten som av nödvändighet arbetar i det som brukar kallas periferin. Boende i de södra delarna av Sverige kan möjligen åka till Abisko över dagen men i så fall bidra till ännu mer uppvärmning. ”Sensing the arctic” framstår till slut som lika abstrakt som ishavet måste ha tett sig för Caspar David Friedrich.
