Svett och vätskor – ost, hönor och hår
Publicerad 2013-02-19
Mika Rottenberg gör fantasieggande videoinstallationer som känns inpå kroppen
I sina videoinstallationer skapar Mika Rottenberg märkliga, smått helvetiska konstruktioner där människor är satta att arbeta. Med en primitiv form av löpande band, där delarna är uppbyggda av enkla snören, remmar och saker som tycks hittade på en soptipp. Det knakar, gnisslar och smattrar i dessa fabriker där arbetsplatserna är från varandra isolerade klaustrofobiska rum. Kvinnorna som arbetar i de minimala utrymmena förefaller alienerade av de monotona arbetsuppgifterna, men äger samtidigt en kroppslig dignitet som skänker dem värdighet. De kan vara ovanligt kraftiga, långa eller muskulösa. Och flera av dem tycks bära på magiska egenskaper.
Produkterna är poetiska och har ofta sexuella undertoner. Som våtservetten Tropical Breeze vars ingrediens är svetten från en ståtlig muskulös kvinnlig lastbilchaufför. Eller cocktailkörsbären som skapas ur knallröda långa naglar som klipps av och ständigt växer ut på nytt. Samtidigt utgör produkterna allegorier över den omedelbara exploateringen av de arbetandes kroppar. Det finns en klassisk marxistisk kritik av de kapitalistiska produktionsvillkoren i Rottenbergs verk, även om de samtidigt är väldigt humoristiska. Hon raljerar över varornas fetischkaraktär som genom reklamen ger produkter övernaturliga egenskaper.
Mest smärtsamt är verket Squeeze där slutprodukten är en mosad blandning av isbergssallad, gummi och smink som komprimerats till en kub. I centrum är en enormt kraftig kvinna som genom tankekraft tycks vara en bränslegenerator. En annan kvinna pressas samman och ur hennes svettiga kinder dunstar glimrande rosa smink. Utanför denna värld arbetas det på ett fält med isbergssallad och på en gummiplantage. Denna yttre värld förbinds med den inre genom att arbetarna sticker ner händerna i jorden och på så sätt får sina händer masserade av asiatiska kvinnor inne i fabriksstrukturen.
Verket kommenterar den obarmhärtiga globaliserade varuekonomin, men också den konstmarknad konstnären själv ingår i genom att göra kuben till ett investeringsobjekt för hugade samlare. Detta grepp kan förefalla smart i överkant, men visar på det absurda i en penningekonomi där i princip vad som helst kan förvandlas till en vara.
Som en lätt utopisk motpol på utställningen framstår verket Cheese, i vilket kvinnorna har kontrollen över produktionsmedlen och gör något efter eget huvud. Nämligen getost och ett magiskt hårvatten. De sju kvinnorna har alla extremt långt hår som de hjälper varandra att tvätta och kamma, vilket på ett mystiskt vis ingår i produktionen. I ett vackert sagoaktigt solsken rör de sig i sin risiga gårdskonstruktion bland getter och höns. Deras ritualiserade verksamhet blir ett kraftfullt uttryck för kvinnlig potens och ett exempel på en icke exploaterande ordning.
Mika Rottenberg rör sig ledigt mellan ett hårt kommenterande av världsordningen
och det lyriskt fantasieggande. Hennes sinnliga gestaltningar får besökaren att själv känna de fysiska realiteterna inpå kroppen. Svetten och vätskorna. Materialens olika struktur. Den fysiska ansträngningen. Det var länge sedan jag såg något så helgjutet och genomarbetat.
