Meccano - inte att leka med

Publicerad:
Uppdaterad:

MIKAEL STRÖMBERG gör en nostalgitripp med Jan Myrdal

1 av 3 | Foto: Bild från utställningen

Somliga blev swingpjattar. Andra blev meccanogossar.

Jan Myrdal blev det senare, och det är med en blandad känsla av nostalgi och kritik han har sammanställt sin utställning Meccano - Ingenjörsvetenskap för gossar. Den finns i flera versioner som tidigare visats i bland annat Mariefred, Stockholm, Paris och Ängelholm, men utställningen i Gävle är även en revansch på meccanomännen som "bara ser reproduktionerna". Därför har Myrdal nu skrivit en katalog som blottlägger plåtbitarnas tradition från upplysningstidens förnuft, Polhems och Fröbels metoder och artonhundratalets framstegstro.

Vad är Eiffeltornet om inte ett väldigt meccano? Det är nämligen ingen leksaksutställning detta, utan en lekfull analys av modernismen, samhällsbygget och Meccanos ideologi. Möjlig att se på flera sätt.

Jag glider omkring mellan de vackra montrarna på Järnvägsmuseet och kastas ideligen tillbaka till min egen barndom. Meccano var dyrt. Det var något man fick ärva. Lätt rostiga hade byggbitarna en speciell metallisk doft. De perforerade remsorna, skruvarna och muttrarna, stagen och axlarna främjade onekligen den konstruktiva fantasin. Men var också något jag tröttnade på eftersom språnget ur leken med kranar, broar och torn plötsligt tog stopp. I meccano finns ingen slump och plasticitet. Och därför vilar det samtidigt på en teknisk svaghet, som Myrdal tyvärr inte diskuterar.

Mycket av utställningen handlar om den geniala konstruktionen; meccanot som fostrare för en hel generation civilingenjörer och som brygga mellan två kulturer, konsten och fysiken. Samt inte minst om meccanot som folkrörelse med Frank Hornbys Meccano Gille med drag av Hitlerjugend. I detta sällskap räckte det inte med att vara hjälpsam och alltid redo, det krävdes även centrering till egna framsteg och överlägsenhet.

När Jan var liten grabb i en värld av intellektuell övre medelklass ansågs det olämpligt att intressera sig för teknik. I sann kvoterande behavioristisk anda skulle han istället virka grytlappar och dansa i Dallcroze-grupper. Inte så konstigt att han nu i mogen ålder tar ut en ljuv hämnd på Myrdals. För det är samtidigt en lidelsefull utställning om en pojke i en snart åttioårig kropp, som gillar att skruva.

Han skriver: "Jag skruvar några timmar ibland när jag behöver fundera på sådant som bör skrivas. Tekniker blev jag inte. Klockan, ånggrävmaskinen på räls, lokomotivet väntar samman med många andra påbörjade byggen på sin tur..."

Myrdal har en viktig poäng om hur finmotoriken och förmågan att konstruera saker faller tillbaka nu när barnen sitter framför sina datorer. "Vad som krävs är att de går vidare in i hårdvaran, återtar Meccano-tänkandet på högre nivå och upphäver trollerilådan."

I utställningens uppsåt finns alltså något av en övertro på meccanots förmåga att alstra förnuft, som skulle vara räddaren åt envar i framtiden, och där är Myrdal ute och cyklar.

Konst

Mikael Strömberg

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.