Slumpens ordning

Tris Vonna-Michell är en av de få konstnärer jag sett som tar sig an utställningsrummet med samma skicklighet som Harald Lyth hanterar penseln. En märklig jämförelse kan tyckas, men det finns flera likheter mellan Vonna-Michells installationer och Lyths måleri från 70-talet: de motsägelsefulla bildrummen. Avskuggningarna. Det grå diset.

Om Lyth, med Ulf Lindes ord, målar för att ”avskaffa slumpen” kan något liknande sägas om den yngre konstnären. Genom att behärska syntaxen och formläran söker han – likt spågumman i Lindes analogi – blottlägga en ordning i det som för andra framstår som slump.

Det går naturligtvis inte att bortse från materialiteten. Vonna-Michell arbetar med två huvudsakliga element: performances i realtid och iscensättningar av olika inspelnings- och lagringsteknologier. Oftast handlar det om apparatur som inte riktigt hör hemma i vår tid som diaprojektorer, skivspelare och fotostatkopior. Utställningen i Tensta rymmer dessutom ett antal ljuddämpande rumsavdelare. Ett slags utställningsarkitektur baserad på kontorslandskapets flexibla väggmoduler.

Det kan låta enkelt på papper, men upplevelsen är närmast omöjlig att redogöra för. Om den konstkritiska textens begränsningar traditionellt har kretsat kring bildens singularitet handlar det här om motsatsen: att skriva om det som inte har någon hemvist i ett enskilt medium utan bygger på transponeringar mellan olika teknologier och rum. Verk som Monumental Detours/Insignificant Fixtures och Finding Chopin bildar ett slags uppsplittrade berättelser som pågår under flera år. En ”dep-art” som Erik Dietman talade om redan på 60-talet. En konst som ständigt är på väg, som inte låter sig återföras på en ursprunglig händelse.

Resultatet liknar en inventering av alla de uttryck (performance, fotografi, video, objekt) som bidragit till att utställningsmediet intagit måleriets plats som konstens primära distributionskanal. Och precis som en informell målning förutsätter denna upplevelse en specifik sensibilitet hos betraktaren. Eller tvärtom. Att inte kunna skilja Vonna-Michells arbete från vanligt palettskrap kräver en viss blindhet.

Sedan kan man invända att konstnärens i grunden dokumentaristiska arbete bygger på ett annat engagemang i världen. Vilket till viss del är sant. Men framför allt handlar det om de konkreta materialens konsistens. När Vonna-Michell väl eliminerat slumpen har också utställningen funnit sin form. Den vita kuben löses upp som en sockerbit i ett glas vatten. Det uppstår en koncentration på en annan nivå.

Som Theo van Doesburg (från De Stijl) lär ha sagt: det är inte den non-figurativa utan den föreställande konsten som är abstrakt.

Frans Josef Petersson