Konsten att vara människa

Camilla Hammarström

Sensuell undersökning visar känslan att finnas i en kropp

Magasin 3 är inte bara en konsthall med utställningar, man köper också in verk från hela världen. Curatorerna Richard Julin och Tessa Praun har inför vårens stora utställning botaniserat i denna rika samling och sedan satt samman konst som sägs ”belysa olika aspekter av vad det innebär att vara människa”. Det kan ju tyckas väl allmänt hållet, all konst handlar väl om det?

Vad de emellertid verkar vara ute efter är att sätta ljus på den mänskliga upplevelsehorisonten. Hur det känns att vara i en kropp och ha ett sinne i förhållande till världen och andra människor. En närmast fenomenologisk undersökning av hur denna närvaro gestaltar sig.

I Lars Nilssons The triumph of style från 1998 möter vi konstnärens urblåsta persona i kostymerade skulpturer som är avgjutningar av honom själv. De spöklika figurerna belyses av en svåruthärdlig ljuskrona med 530 glödlampor som värmer upp hela rummet och får besökaren att bli medveten om sin egen kropp. Lite längre bort träffar en av de kostymklädda två kvinnliga figurer vid ett ljusbord.

Lars Nilssons verk sägs ta upp frågan om manlig identitet, sexualitet och spelet mellan könen. Och visst finns det där, men vad som griper mig är snarare det bottenlösa i hans inscenering. Hur närvaron av kropp och frånvaron av liv skapar ett slags välskräddade attrapper för mer sublima strömningar. Precis som hos Marcel Duchamp handlar det om olika skepnader som den libidinösa energin uppenbarar sig i. Ett slags rikt utsirade skal där livsbrygden jäser och förtunnas. Framför allt förtunnas, ty det är en form av dödsmärkta ögonblick som här för­evigats. Likt tredimensionella fotografier, som inte kan annat än bekräfta tidens gång.

The triumph of style dominerar den övre våningen, ja slår nästan ut den övriga konsten. Kanske främst för att flera av konstnärerna representeras med bara enstaka verk, som inte riktigt klarar att hävda sig och generera mening om man inte känner till deras övriga produktion. Som exempelvis Andrea Zittels virkade klädesplagg som hänger på en torso. Det har tillkommit under Zittels regelstyrda liv, som i sig självt är en konstnärlig undersökning av människans basala behov. Ingenting av detta framgår genom att visa enbart plagget, det blir något av ett designföremål.

Bättre klarar sig Aernout Miks video­installation Flock från 2002. Här möter vi människor i väntan, en grupp med lätt packning som tycks vara på flykt och har hamnat i ett slags transittillstånd. Ett bibliskt ljus vilar över platsen. De medföljande getterna idisslar fromt medan folk sitter och spelar spel eller bara tittar tomt ut i luften.

Ibland uppstår gruff i gruppen, någon försöker bryta sig ur, men återförs omilt till kollektivet. I den här video­installationen står vi kropp mot kropp med de väntande, det uppstår en fysisk närvaro som skapar en känsla av samhörighet. Det är bara livsomständigheterna som skiljer oss åt i den större flocken vi alla tillhör.

På bottenvåningen huserar Pipilotti Rist med samma mäktiga audiovideoinstallation som visades på konsthallen 2007. Tyngdkraft, var min vän är en sinnlig totalupplevelse där besökaren ligger på kullar av heltäckningsmatta och ser upp i molnformade videoprojektioner.

På skärmarna försiggår en njutningsfull lek med gravitationen i luft och vatten till musik som för tankarna till tropisk regnskog och tidernas begynnelse. Löv som kastas upp i lufthavet och skingras, en kropp som rör sig fritt i vattnet likt en trapetskonstnär. Bubblande kaskader av välbehag och skönhet, som får mig att tänka på barnets odisciplinerade förhållande till elementen.

Leken som ett revolutionärt korrektiv till ett samhälle där allt mäts med största möjliga nytta och avkastning som mål.