I hans enorma verk tar flyktingbarnen plats
JR:s bilder är snygga – men också distanserade
Publicerad 2024-05-25
Jeanine, den sista som bor kvar i arbetarbostäderna i det tidigare gruvsamhället, börjar nästan gråta när hon ser sitt stora porträtt uppklistrat på tegelfasaden. En bekräftelse, en hommage.
Scenen är ur filmen ”Faces, places” (2017) där fotografen och regissören Agnès Varda och konstnären JR reser omkring på den franska landsbygden, fotograferar, träffar folk, diskuterar. Synliggör helt vanliga liv och pratar (lite) om sig själva.
JR:s utställning på Kulturhuset i Stockholm väcker en omedelbar önskan att återkomma till denna lustfyllda roadmovie, till Vardas lite sträva känslighet, JR:s energi, bådas skaparglädje. Utställningen har ett tema som bara delvis överlappar filmen: på Kulturhuset är flyktingen, framför allt barnet, i fokus. Den individ och det kollektiv som av olika anledningar tvingats bort från sitt hem eller lever nära konflikter.
Så visas till exempel ett projekt från Israel-Palestina, där JR har fotograferat människor med samma yrken – en israel, en palestinier – och i vanlig ordning klistrat upp stora utskrifter av dessa porträtt. Intill varandra, så lika men ändå från så skilda världar.
JR började som gatukonstnär, blev mer och mer fotograf men har gatukonstens känsla för platsen kvar: hans foton är oftast stora, limmas som sagt upp på fasader, tågvagnar, någon bunker. Eller blir som stora banderoller som människor tillsammans kan veckla ut. Det är dokumentationen av sådana enorma verk som utgör lejonparten av utställningen ”Déplacé·e·s”: i New York, i Kiev, i ett flyktingläger i Rwanda.
Det mest intressanta med utställningen är alla möten, filmerna från det som kan kallas performance, kanske flash mob, kanske manifestation. Gemenskaperna, precis som i ”Faces, places”. Konceptet upprepas, och det är av en anledning: det finns flyktingar överallt, verkligen överallt, i världen. Och den politiska kantring som skett i den rikare delen av världen efter 2015 är ödesdiger. Det finns absolut behov av att se människorna bakom siffrorna.
Men den stora dominansen av dessa dokumentationer gör också att det tyvärr blir distanserat. De många helikoptervyerna – då de enorma banderollerna syns i sin helhet och människorna runt dem blir små myror, skuggor – är snygga, nödvändiga för helheten och betonar verkens monumentalitet. Det är begripligt, fotografiernas själva skala är monumental, det är på det sättet flyktingbarnen görs viktiga. Ändå är det något som händer när ovanifrånperspektivet blir så dominant. Långt därnere finns alla samtal och ansikten, alla människoöden, alla blickar. De har förvandlats till ett enda svartvitt foto, som kan beundras och konsumeras.
Den här våren har sett flera utställningar som på ett liknande sätt rekonstruerar och paketerar det redan skedda, det som varit sociala, kollektiva, aktiviteter. Marcus Öhrns projekt på Bonniers konsthall, Vaginal Davis på Moderna museet. Konstnärer som kommit från andra håll än den traditionella konstvärlden, arbetat i olika genrer, dokumenterat – och trängts in i ett utställningsrum. Konstfältet vidgas, men vingklipper samtidigt.
Å andra sidan: hur ska verken annars kunna ses?
I ”Faces, places” tjatar Agnès Varda om JR:s solglasögon och hatt, som aldrig åker av. Jag är helt med henne där. Den distansen är ändå en för mycket.
