Sensuell oas

Camilla Hammarström ser en träfestival långt från maktens centrum

helskärm

Enmansskapelsen Alma Löv kan liknas vid en världsutställning i miniatyr ute i det värmländska landskapet. Museidirektören Marc Broos sköter allt från konstnärskontakter till kaffebryggning. Årets utställning, den tionde i ordningen, ägnas träet som material samt att det är 100 år sedan Selma Lagerlöf som första kvinna fick Nobelpriset.

I år har även ladan Paleis Oranjestraat tillkommit. Där samsas elevarbeten med internationellt etablerade konstnärskap. Helheten är rörig och ojämn, men sympatisk och inspirerad. Alma Löv känns lite som en oas utom räckhåll för centrums värsta maktstrukturer. Intressant är att man genom åren ställt ut fler kvinnor än män, vilket man nog är ensam om i konstsverige.

Katarina Bonnevier och Marie Carlssons hyllning till Selma i Lettlandspaviljongen är en ömsint våt lesbisk dröm, en fristad för sensualism och skaparkraft. En säng med älskogsskrynklade lakan, rosa silkiga underkläder och en bokhylla full med skamlös litteratur. Hjärtslag och viskningar: ”Kom, jag har längtat efter dig…”. Utträdet genom den ilsket knarrande dörren är som en gränsövergång där kvinnors kärlek och skapande disciplineras i mötet med världen.

Från Sonja Nilssons roströda container hörs musik från När lammen tystnar, sekvensen när mördaren dansar och sjunger framför spegeln i sin källarverkstad, där döda kvinnors hud sys ihop till nya kroppskostymer. Likt filmens agent Clarice tvingas man genom ett ovisst mörker innan man når ett tittskåp där sceneriet återskapats med konstnären själv som mördaren. Ett fysiskt påtagligt verk som avtäcker kopplingen mellan förgörelse och förändring, rädslan för överskridanden, identitetens smärtsamma förbannelse. (Konstnären själv har genomgått en förvandling från Sven till Sonja.)

Michael Johanssons skulpturinstallation i Islandspaviljongen består av begagnad träinredning som fogats samman med en fingertoppskänsla för nyanser och uttryck. Jag ser min tidiga barndoms AGA-radio där frekvenserna Stavanger – Dresden – Östersund samsas, ett exakt likadant nattygsbord som i mina föräldrars sovrum på 70-talet. Mormors bokhyllor. Tid och rum komprimerat i ett oändligt ödsligt och sorgesamt uttryck. Finstämt och formsäkert.

Dessa starka installationer anger tonen: hemligheter, sensualism, men också en spöklik känsla. Något av Blair Witch Project genomsyrar hela utställningsområdet. Temat trä ger risiga knippen och förvridna, drömlika arkitekturer. Doften av Falu rödfärg och växtligheten som letar sig in överallt och är på väg att sluka de mänskliga kulturyttringarna. Naturen känns nära och människan liten.

Camilla Hammarström