Minimalister tar stor plats
Publicerad 2014-11-13
Konst med bollkoll och ett rejält stolpskott på Magasin 3
Om man under modernismen räknade med konstverkets autonomi i förhållande till sin omgivning, så kom 1960-talets minimalism att revolutionera uppfattningen av rummet.
Uppmärksamheten riktades mot konstverket som fysiskt närvarande objekt i förhållande till det omgivande och betraktarens kropp. Det är vid den här tiden platsspecifika verk och installationer dyker upp. Minimalisterna vände sig mot en subjektiv konst som ett uttryck för konstnärspersonligheten, därför ville de utplåna varje spår av handens arbete i sina verk och använde sig gärna av industriella tillverkningsmetoder.
Man sökte enhetliga former. Enkla och avskalade. Donald Judd skriver: ”Tinget som helhet, dess kvalitet som helhet, är det intressanta. De viktiga sakerna är ensamma och mer intensiva, klara och kraftfulla.” (Specifika objekt, 1965.)
I dag, när platsspecifika verk och installationer är vardagsmat, är det lätt att glömma att samtidskonsten i hög grad vilar på en utveckling av de frågor minimalisterna ställde. Det är bara det att samtidskonsten är så mycket mer oren. Jag funderar över detta när jag står och betraktar Katarina Grosses sex sfärer. De fem meter stora ballongerna är täckta med ett expressionistiskt måleri i klara färger.
Konstnären använder sig av samma utvidgade rum som minimalisterna, men för ett helt annat syfte. Nämligen ett måleri som är ett spontant uttryck för en konstnärspersonlighet. Alltså just det som minimalisterna vände sig emot.
Att man på Magasin 3 har iscensatt ett möte mellan Katarina Grosse och två ikoniska minimalister: Walter De Maria och Sol LeWitt, har väl att göra med dessa beröringspunkter och skillnader. I en av salarna har Grosse gjort ett platsspecifikt verk bestående av tygsjok med måleri som hänger längs väggarna och sprider ut sig över golvet. Delvis på detta har man placerat Walter De Marias Large Rod Series: Circle/Rectangle 13 bestående av tretton trettonsidiga polerade stavar i rostfritt stål.
Resultatet är mer en frontalkrock än ett möte och något av ett helgerån. Stavarna som egentligen är tänkta att ligga på ett slätt monokromt underlag förlorar helt distinktion på det färgade och veckade tyget. Effekten är närmast att stavarna ser ut som smycken.
Det är så långt från konstnärens intentioner man kan tänka sig, och jag frågar mig om det inte finns någon som bevakar hur hans verk installeras. Walter De Maria dog i juli förra året och det är svårt att tro att detta skulle låta sig göras om han levde. Det är en gåta att Magasin 3 med sitt goda rykte väljer att göra så här med ett av sina främsta verk ur samlingen.
Bättre skyddad är Sol LeWitt genom Estate of Sol LeWitt. Varje gång en av hans väggteckningar ska uppföras sänds en person ut för att övervaka och bistå teamet som utför dem så att det blir enligt konstnärens exakta instruktioner. Wall Drawing #253 från 1975 har tagit fem tecknare fem veckor att färdigställa och består av ett rutnät och bågar som sträcker sig över en hel vägg. Verkan är på en gång skir och monumental. Teckningen kommer att målas över när utställningen är slut. För Sol LeWitt var teckningarna ett sätt att pröva idéer, inte att skapa bestående verk.
I den här salen visas även två kända verk av So LeWitt som använder sig av kubens form: 4 Cubes Horizontal (Series) och Incomplete Open Cube 9-6 från 1974. Sol LeWitt menade att kuben var den minst intressanta formen och att den därför lämpade sig till att göra konst som inte uttrycker något utöver sin egen existens. Dessa verk är likväl både spännande och poetiska i all sin avklarnade enkelhet.
Katarina Grosses abstrakta måleri framstår mest som dekorativt vid en jämförelse. Här sker egentligen inget möte. Men för den som vill se betydande verk av Sol LeWitt är detta ett ypperligt tillfälle.
