Makt, mode & sex

Så leker Helmut Newton med våra nakna fantasier

helskärm

Ingen kan förneka Helmut Newtons betydelse för dagens visuella kultur. Utan honom hade sexfixerade fotografer som Mario Testino, Ellen von Unwerth och Juergen Teller knappast varit möjliga, och i hans bilder kan vi spåra modeindustrins övergång från produktion av kläder till en vidare konsumtion av identiteter. I stället för att visa produkter iscensatte han fantasier om makt, rikedom och sex, som uppmuntrade nya begär och konsumtionsbeteenden.

Newton föddes i Berlin 1920, och flydde undan nazisternas förföljelser i slutet av 30-talet. Han började sin bana i Australien, och hade framgång som modefotograf i London och Paris på 50- och 60-talen. På Fotografiska ligger tyngdpunkten på hans klassiska fas under 70-talet och efterföljande decennium, även om här också finns exempel på hans lekfulla, men mer osjälvständiga, mode­reportage från 60-talet.

Utställningen bjuder inte direkt på något nytt, utan är tematiskt sammanställd av ett till största delen välkänt material. Här finns ett rum med naket, en sekvens med porträtt och en avdelning med mode. Newton fotograferade bara sådant som intresserade honom, sägs det, men det är oftast inte ämnet som fascinerar, utan det oväntade sättet att kombinera en viss form med ett visst innehåll. Exempelvis genom att avbilda en naken kvinna med det potenta kroppspråket hos en beväpnad revolverman.

Vissa har kritiserat Newton för hans reaktionära kvinnosyn, medan andra menar att han visar kvinnor som handlingskraftiga, och sexuellt frigjorda, subjekt. Båda beskrivningarna har fog för sig, och sanningen är att han ibland framställer modellerna som kraftfulla amazoner, och ibland som undergivna och föremål för ett mer eller mindre uttalat våld. Däremot visar han dem sällan som passiva objekt, vilket skiljer honom från generationskollegan Guy Bourdin, med en mörkare och mer surrealistiska bildvärld.

I utställningens kringmaterial beskriver Salka Hallström Bornold Newton som satiriker. Men när han avbildar en grupp majestätiska, och powerdressade, supermodeller, för att i nästa bild upprepa samma komposition med den skillnaden att kvinnorna nu är nakna, så är han knappast ute efter att kritisera modeindustrin. Tankarna går till kvickheten i vad som brukar kallas för judisk humor, där de höga anspråken i bilden som kärlekshandling punkteras av dess erotiska och komiska fullträff (”a dream come true”). Om detta är satir så är den i alla fall inte särskilt effektiv, då budskapet lika gärna kan tolkas i motsatt riktning.

Däremot kan det konstateras att humorn var ett sätt för Newton att komma undan med en viss typ av bild, på samma sätt som beskrivningen av hans bilder som satir gör det möjligt att betrakta dem utan att ta ställning till deras problematiska, eller misogyna, innehåll. Och om Fotografiska erbjuder något så är det nöjet att se på bilder, utan att fundera vidare över konsekvenserna. I den meningen är man knappast ett museum, sitt fulla namn till trots.

På frågan om hon någonsin var orolig för sin make, svarade June Newton att det bara hade hänt en gång: under en period då han enbart fotograferade blommor. Med samma logik är utställningens mest oroande bild inte de stiliserade fotografierna av Leni Riefenstahl eller Jean-Marie Le Pen, utan det statsmannalika porträttet av Margaret Thatcher. En fullkomlig kvinna, i Newtons ögon, som varken behövde degraderas eller upphöjas för att leva upp till hans ideal.