De döda får nytt liv
Fredrik Svensk om ”Tanken på döden” på Göteborgs konstmuseum
Uppdaterad 2017-03-07 | Publicerad 2016-12-17
KONST. Trots att döden är ständigt närvarande i populärkultur och medier undviker vi ofta att verkligen tänka igenom dess innebörd. Detta är utgångspunkten för Göteborgs konstmuseums utställning Tanken på döden, som tidsligt nog visas över jul- och nyårshelgerna.
Med detta försök vill utställningsmakarna uppenbarligen återta museet som en privilegierad plats för filosofisk kontemplation över livets ändlighet. En helt rimlig ambition.
För även om antagandet kan ifrågasättas, och även om formerna och stilarna på det som här presenteras för länge sedan kapats av vår tids storkommersiella krafter så har vi ju faktiskt sammanhanget kvar, museet och dess oändliga möjligheter att blanda konst från olika tider. I denna utställning görs det först och främst genom att sätta samman tryckkonst från reformationstiden med samtida konst med dödstema.
Utställningen kan dock sägas bestå av tre delar.
Den viktigaste delen är en serie inramade grafiska ark från samlingarna presenterade på rad tillsammans med några latinska ordstäv. Här finns fina tryck av bland andra Albrecht Dürer (1471–1528) och Lucas van Leyden (1494–1533). Serien bryts sedan av med satser som mors sceptra ligonibus aequat (spiror och hackor, lika i döden), memonto mori (glöm inte att du ska dö) etcetera. I serien finns också reformationsivraren Heinrich Aldergrever (1502–1561). Med oöverträffad detaljrikedom, har denna ”kleinmeister” gjort ett mycket litet kopparstick som bär utställningens titel, Tanken på döden. Motivet, en naken kvinna med timglas i handen omgiven av ett landskap av dödskallar. Att dödstemat användes i reformationens syfte väcker frågan om vilka intressen som utnyttjar dödstemat i dag?
Vid sidan av klassiska dödsmotiv skapade i sviterna av pest, kolera och krig, visas här också tryck som inte handlar direkt om döden, så som Cornelis Corts (1533–1578) gravyr över De sköna konsternas akademi från hans sista levnadsår. Utställningens tematik understryks av den döda kroppens värde för teckningens och skulpturens utveckling.
Just anatomisk perfektion är något som den samtida konstnären Magnus Wallin arbetat mycket med. På våningen nedanför grafiken, visas hans 3D-animation Elements från 2011. En svindlande skildring av lösa kroppsdelar från både människor, djur och sagoväsen som fångas av en virvelvind bland molnen. Det går snabbt, men full av rytm och harmoni, ingenting tycks kunna stoppa denna säregna skelettdans.
Den tredje delen av utställningen är museet som sådant och dess övriga samling. Hårdraget kanske alla dessa verk antingen handlar om döden, eller är sprungna ur försök att sublimera den?
Från nationalromantiken i Gustaf Cederströms Karl XIIs likfärd till Cajsa von Ziepens vita samtidsmanierism, och så Magnus Wallin såklart, som också tillhör samlingen.
En annan sak som slår mig är att Göteborgs konstmuseum producerar allt färre utställningar för vart år som går. Beror det på de många politiska målen som verksamheten måste leva upp till, eller är det enbart en budgetfråga?
Den lilla utställningen Tanken på döden torde hur som helst varken kosta särskilt mycket, eller vara särskilt politiskt styrd. Varför inte göra mer av just detta!
