Så badar nakna män i saltstänkt ljus
Publicerad 2014-06-13
Nakenstudier i olja ny satsning på Arktipelag
Stockholms skärgård är en lyx som är tillgänglig för de flesta genom skärgårdstrafiken. Ändå har hälften av Stockholms befolkning aldrig besökt den. Att äga ett sommarnöje ute i den storslagna naturen är för de flesta en ouppnåelig dröm. Om man bortser från den bofasta befolkningen råder här en burgen hegemoni.
Jag minns en ljusdrucken sommar i Författarförbundets stipendiebostad på Runmarö, vilket privilegium det var att få vistas en längre tid på en så magisk plats. Att få följa ljusets och havets skiftningar, att få omslutas av landskapet och bli en del av dess andning.
Det är med industrialismens inbrott som naturen blir en tillflykt från den larmande staden. Samtidigt är det just de moderna landvinningarna som möjliggör snabba resor med tåg och ångbåt till tidigare ganska otillgängliga trakter. Med ångbåtstrafiken öppnar sig skärgården för de besuttna stockholmarna, man skaffar sig sommarhus där man kan leva ett sunt friluftsliv i enlighet med de nya vitalistiska värderingarna. Konstnärer och författare blir bergtagna av skärgårdsmiljöerna och skildrar dem i sina verk. En genre skapas som förblivit levande in i våra dagar.
Ute på Artipelag gör man nu strandhugg i denna historia. Samtidigt har man bjudit in ett antal samtida konstnärer som gjort platsspecifika verk i den omkringliggande naturen och i anslutning till konsthallens arkitektur.
Att skildringen av skärgården historiskt varit en manlig historia blir tydligt i urvalet av konstnärer, men då utställningen sträcker sig in i nutid förefaller det ändå underligt att endast fem av tjugosex konstnärer är kvinnor. Anser konsthallschefen Bo Nilsson att den ”maskulinitetens stereotyp” han i katalogen talar om som typisk för skärgårdsskildringarna i begynnelsen bör vidmakthållas?
Landskapsmåleri handlar mycket om att fånga ljuset, skärgårdens ljusgenomflödade atmosfär är förstås en oemotståndlig utmaning. Varje ögonblicks unika väder som ständigt skiftar och naturligtvis aldrig låter sig fångas fullt ut, men som kanske ändå kan sammanfattas i en konstnärlig utsaga. Att få färgen att lysa av samma ljus som det man tycker sig se, att få duken att öppna en rymd för det man vill uttrycka.
På Artipelag visas flera mästerstycken i detta svåra handlag. Att den äldre konsten fått en modern hängning med mycket luft omkring sig förhöjer upplevelsen. Prins Eugens berömda molnbilder får en säregen lyster när de får plats att verka mot de vidsträckta vita väggarna och den moderna arkitekturen. Jag måste erkänna att jag inte förrän nu riktigt insett deras storhet. Här visas också Prins Eugens fotografiska undersökningar av landskap och molnformationer. Suggestiva svartvita bilder med lång slutartid som är konstverk i egen rätt och samspelar med måleriet och ger det en närmast konceptuell prägel.
Även Anders Zorns nakenstudier i grönska, J A G Ackes virila män i strandbrynet och Bruno Liljefors landskap gynnas av den luftiga hängningen. Med detta enkla grepp låter man ljuset bli huvudrollsinnehavaren i dessa verk, som i andra sammanhang kan kännas väl tyngda av sin historiska kontext. Lyxigt är också att få se tre av August Strindbergs målningar, osannolikt djärva och fräscha höjer de den saltstänkta stämningen i rummen.
Evert Lundquists ljusberusade målning Vågen förhöjs till max av konsthallens eget ljusflöde, så även Ebba Reutercronas mer intima landskap och Staffan Hallströms vintriga betraktelser. Rune Janssons bilder har hängts framför fönstren så att de svävar fritt mot naturen utanför, vilande i själva dagern. Det är vackert gjort.
Torsten Renqvists skulptur av fyra flickor som hoppar baklänges från en brygga är ett livsbejakande ögonblick som frusits till arkaisk stillhet. Flickorna liknar fruktbarhetsgudinnor som mödosamt karvats ut och sammanfogats av olika delar. Renqvist bodde och verkade i Kummelnäs, inte långt från Artipelag.
Bland de nutida målarna ges stor plats åt Jan Håfström, vars pojkboksdrömmerier väl mer berör imaginära arkipelager och äventyr på de stora haven än en faktisk skärgårdsmiljö. Men mer långsökt är Ernst Billgrens medverkan med målningar av sin ateljé på Södermalmstorg, vilken Zorn en gång i tiden lät bygga åt sig själv och som sedan blev Evert Taubes bostad. Här kan man gissa att en manlig traditionslinje varit det vägledande.
Mer klassiskt landskapsmåleri möter vi hos LG Lundberg och Rolf Hanson, bägge skickliga målare som förvaltar en tradition och ändå känns påtagligt samtida.
Att besöka Artipelag är en totalupplevelse av konst och natur. Längs strandpromenaden mot Baggensfjärden är nu flera konstverk installerade. Ebba Bohlin har gjort en förstoring av sitt eget öra som ligger och flyter ute i vattnet, en enkel men poetisk utsaga som ju ger många tolkningsmöjligheter som har med lyssnande att göra. Madeleine Jonsson Gilles ljudkonstverk på olika platser sprider vackert improviserad sång bland träd och klippor.
Med Anna Lidbjörks installation av en kiosk i ”miljonprogramsstil” vid kajen hade man kunnat tänka sig ett inbrott i den burgna hegemonin som är skärgårdens. Men den är alltför stilfullt utförd och smälter väl in som exklusivt konstprojekt i miljön. Artipelag är och förblir en exklusiv plats. Likväl kan man hoppas att fler stockholmare hittar hit ut i sommar till en utställning som kanske inte är så överraskande, men som är generös med sinnliga skönhetsupplevelser.
Camilla Hammarström
