Suveräna särlingar visar upp sig

Camilla Hammarström

”Stargazer” drömmarnas potential hos Sven-Harrys

Stargazer betyder drömmare, men det är också en liten vårtig platt fisk med ögonen på ryggen som ligger i bottendyn och spanar. Bägge betydelserna får relevans när Karin Mamma Andersson, en av våra absolut finaste målare, ställer samman sina inspiratörer och själsfränder.

Karin Mamma Andersson har en förkärlek för särlingar; autodidakter som på egen hand utvecklat sin bildvärld eller konstnärer som genom sjukdom hittat ett radikalt nytt uttryck. Med finns förstås Dick Bengtsson, Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson. Men också amerikanen Henry Darger. Darger levde ett obemärkt liv som vaktmästare. Först efter hans död på 70-talet hittades ett enormt arkiv av målningar och teckningar, bilder där barntortyr och lycklig kitsch lever sida vid sida. En sagovärld där de sju underbara Vivian-flickorna leder kampen mot ondskan. Bilderna har bland annat inspirerat poeten John Ashbery till en diktsamling.

En annan autodidakt är Johnson Weree från Liberia. Weree levde många år i Rotterdam i Holland som hemlös där han försörjde sig på att sälja egentillverkade plåtleksaker, innan man började uppmärksamma hans säregna teckningar. Med på utställningen finns två expressiva porträtt gjorda med färgpennor. Insisterande sorgsna ansikten genomsyrade av en afrikansk färg- och mönstervärld. Blickar där skärvor av nationer glimrar i irisen.

Att följa sina egna drömmar, trots att man befinner sig i periferin blir en röd tråd i utställningen. Paradoxen är att de bilder som skapas ur denna oskuldsfulla integritet ofta i efterhand utsatts för våldsam spekulation. Med modernismens genombrott kom man att börja uppskatta autodidaktens och sjukdomskonstens friare uttryck, och i dag säljs den här typen av konst till fantasipriser.

Många är de konstnärer som strävat efter att finna samma ogarderade direkthet, och detta i så hög grad att man kan tala om ett stilgrepp. Dansken Tal R, som jag när jag första gången såg honom trodde var en autodidakt verksam på 60-talet, är tvärtom född under detta årtionde och en av Danmarks mest internationellt framgångsrika konstnärer. Tal R:s teckningar äger en gudabenådad sensitivitet. Varje streck bågnar av en känslomässig närvaro. Också här tycks det handla om ett slags självmedveten sagovärld där fantasins alla skimrande nyanser får ett omedelbart spelrum.

Med på utställningen finns också en hel del filmverk. Jag fastnar för Fikret Atays videoinstallation där två kurdiska pojkar i en liten stad dansar och sjunger. Till en början bara mumlar och hummar pojkarna blygt sina melodier utan att komma till skott. Men efter en stund kommer de igång och röjer runt i ett slags euforiskt rus. Det är som om de hittar fram till språket (det som under många år var förbjudet att använda i Turkiet) och därmed till sin egen kroppsglädje. Dessa glada pojkar påminner om hur man kan göra en perifer tillvaro till sin världs centrum. Och hur man ur detta kan hitta både en personlig och politisk styrka.