Flummet och hoppfullheten i Venedig

Ulrika Stahre om en ovanligt syrerik konstbiennal

Uppdaterad 2017-06-08 | Publicerad 2017-05-16

Att biennalen i Venedig öppnade samma dag som Eurovision-finalen gick av stapeln är förstås en slump, men det är ändå två nationellt uppbyggda manifestationer.

En mix av nationell yra och patriotism parat med en vilja att - fortfarande utifrån en nationell matris - finna samband och samhörighet med varandra.

Årets upplaga av biennalen har samförstånd och humanism som sin ledstjärna: Viva Arte Viva heter huvudutställningen och även de nationella paviljongerna utmärks mer av lågmäldhet och möjligen sorg, än av konfrontation och provokation.


Viva Arte Viva är byggd i nio ”kapitel”, eller episoder. Två finns i Giardinis huvudpaviljong – Konstnärer och böcker, Glädje och fruktan – de resterande sju i Arsenale: Det allmännas, Jordens, Traditionernas, Schamanernas, Den dionysiska, Färgernas och till sist Tidens och evighetens paviljong. Utställningen kan liknas vid en resa från det materiella, från texten (och boken som artefakt) och det rationella vidare till det spirituella och mot upplösning av tanken, jaget, världen.

Kunskapssökandet och evigheten.

Det låter flummigt och det är ganska flummigt.

Men utställningen är också ovanligt syrerik. Att fira konsten som en motståndshandling, som något som gör människan till människa är, hur defensivt det än kan verka, vackert och hoppfullt i en hård tid.

Curatorn, franska Christine Macel, visar ett uppenbart stort intresse inte bara för konsten utan för konstnären, processerna, kreativiteten. Detta manifesteras i en hel avdelning med filmer av och om de medverkande konstnärerna.

Fina och nya bekantskaper är bland andra Maria Lai (som också visas på Documenta) och Taus Makhacheva, som visar en film där en man går på lina och sakta flyttar en stor målning i taget från den ena sidan en ravin till den andra. Det storslagna landskapet, det dramatiska sättet att förflytta sig och målningarnas relativa tidlöshet gör att verket blir en metafor för kulturarv, konsthistorieskrivning - och inte minst riskerna som är förbundna med all hantering av dessa arv och historier.

Om huvudutställningen markerar och uttrycker en sorts försiktig optimism, är flera av de nationella paviljongerna snarare pre- eller post-apokalyptiskt depressiva. Gal Weinstein har i den israeliska paviljongen byggt verket Sun stand still, som skildrar en sorts nedbrytning av materia, mögel och förruttnelse. I den brittiska paviljongen är det Phyllida Barlow som i arte povera-tradition byggt stora skulpturer av enkla material.

Knubbiga kolonner bär upp tunga skivor som hotar att falla. Det finns humor och lekfullhet, men också något osäkrat.


Pris för bästa nationella paviljong gick i år till den tyska, där Anne Imhof skapar en lång performanceföreställning, Faust, vilken det under pressdagarna var så gott som omöjligt att se (vilket inte hindrade att det var den alla talade om). Ett glasgolv delar rummen horisontalt, någon meter upp, och publiken befinner sig antingen ovanför eller intill skådespelarna. Ett totalkonstverk, även rumsligt med den inneboende osäkerhet som ett glasgolv kan ge.

Nordiska paviljongen, som i år är curerad av Mats Stjernstedt och återigen är en gemensam nordisk angelägenhet, är en ovanligt elegant skapelse som faktiskt också mest arbetar med nedtonat grått. Och med glaset, genomsläppligheten, rummets dynamik. Siri Aurdals stora vågformade skulptur, Nina Canells objekt och Jumana Mannas pelare, en sorts hommage till de bortglömda offren för Breiviks Oslo-attentat, lägger basen som rummet sedan spelar tillsammans med.

Charlotte Johannessons datorskapade bilder från 1980-talet är häftiga pionjärarbeten som äntligen får en plats i uppmärksamhetsljuset.


Långt i osäkerhetsskapande går också danska Kirstine Roepstorff, vars verk utgörs av en fantastisk trädgård och ett teaterstycke, som också är ett hörspel eftersom en stor del av det pågår i kolmörker. Också här är temat en process, en läkning.

Det som pågår, de sociala och intellektuella processerna, är högst närvarande på biennalen men ändå svåra att riktigt få grepp om. I Sharon Lockharts projekt i den polska paviljongen kommer man en gång i veckan trycka upp en översättning av Little Review, en tidning för och av barn och unga som gavs ut i Polen under mellankrigstiden. En historisk återblick finns parallellt med workshops för ungdomar.

Ett annat processverk är förstås Olafur Eliassons (se Aftonbladet Kultur 13 maj), samt Lee Mingweis The mending project, som är vad det heter: konstnären lagar konstfullt besökarnas inlämnade plagg.

The mending project är bara ett av alla verk som ingår i vad som måste vara det textilas renässans. Det är vävar, broderier, kuddar, kläder. Jag tror heller aldrig jag upplevt en så bred samling material som denna gång. Ett fåtal filmer och fotografier, men desto mer sand, nät, glas och speglar, olika måleritekniker, omfattande arkitektoniska ingrepp.


Migration och krig, har varit ett stort tema på flera biennaler och återkommer givetvis också i år. I den grekiska paviljongen skapas en fejkad historia, en sorts mockumentär installation som berättar om ett bortglömt experiment på 1950-talet där av misstag en helt ny cell uppstår, som verkar kunna bidra till att bota hepatit, kanske, kanske inte. Eller så dödar den sin modercell.

Korta filmer skildrar olika samtal om dilemmat: döda de nya cellerna för säkerhets skull, eller chansa på att de kan leva och innebära framsteg, ett utvecklingshopp. Diskussionens och dilemmats botten är en pjäs av Aischylos, De skyddssökande, där flyktingar från Egypten kommer till Argos. Ta emot dem, och riskera krig med deras förföljare, eller bryta mot gästfrihetens och asylrättens lag och avvisa dem.

I Aischylos pjäs är lösningen att folket röstar och flyktingarna får stanna, George Drivas verk upphör innan vi ser hur beslutet ser ut. Likheterna mellan en potentiellt hotande cell och flyktingar är magstark, men synliggör samtidigt problemets kärna: respektera en fundamental asylrätt, vad det än kan innebära, eller avstå från möjligheter och förändring.

Den grekiska paviljongen är alls inte representativ för denna den 57:e Venedigbiennalen, men den är mycket välgjord och aktuell. Den delar tema med flera paviljonger: Tunisiens, Australiens, Sydafrikas, Iraks. På något sätt är dessa paviljonger parallella slutpunkter till Christine Macels tiden och evigheten.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln