Sett: Ett frö

Frans Josef Petersson hoppas på orimligheter av Viktor Rosdahl

helskärm

På årets modernautställning fastnade jag för Viktor Rosdahls måleri, och när han nu har en separatutställning på Christian Larsen går jag dit för att få mina intryck bekräftade. Rosdahl arbetar ofta i stor skala, experimenterar med material och blandar referenser till förra seklets industrihistoria med skildringar av dagens sociala motsättningar. En samtida arbetarkonst hoppas en del, och visst: bilderna är som hämtade ur en katastroffilm med manus av Johan Jönsson. Regi: Piranesi.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 november påpekar Leif Holmstrand, angående kritiken av just Modernautställningen, att samtida konstnärer arbetar utifrån ”en medvetenhet om den egna positionens betydelse när man hävdar något”. Det är elementärt. Den kritiska distinktionen går likafullt mellan verk som öppnar upp nya möjligheter, och de som nöjer sig med att peka på den egna utsagans begränsningar och bekräfta den legitimerande maktens anspråk.

Konstnärens intentioner har mycket lite med saken att göra. Sådan är själva tanken om verket som offentlig utsaga och föremål för omdömes kraften. Det är också skälet till att vad ett konstverk berättar alltid underordnas hur det berättas. Rosdahl har ett budskap som hamnar om ett samhälle i konflikt med sig själv, en tillvaro i ett tillstånd av upplösning.

Men det är inte analysen i sig som imponerar, utan Rosdahls förmåga att ge estetisk form åt dessa erfarenheter.

De verk i utställningen som närmar sig det illustrativa framstår inte heller som särskilt intressanta. En målning som Grisajävlar - en figurativ bild av en plakatdemonstration - bekräftar befintliga kunskaper om segregation och motsättningar i staden Malmö. En målning som heter Ein, Zwei, Drei är något helt annat: bildens idiom är välbekant men visar ändå något jag inte kunde föreställa mig innan jag såg den. Ett sådant verk erbjuder ingen ny kunskaå, men likafullt lär jag mig något: bilden exemplifierar ett nytt sätt att se tillvaron.

Rosdahls bedömare har en tendens att nämna Anselm Kiefer. En rätt irrelevant jämförelse. Rosdahls sätt att arbeta med disparata tidsskikt och motsägelsefulla rumsligheter är inte ett historiskt sorgearbete. Tvärtom: det är ett sätt att närma sig en tillvaro lösgjord från historisk tyngd. Om allt är föränderligt utom densamhällsordning under vilken vi verkar får estetiken en politisk funktion: att omvandla information till något vi kan greppa. Att förankra abstrakta skeenden i en plastisk närvaro vi kan förhålla oss till.

Rosdahls sensibilitet ligger i denna mening närmare generationskamrater som Tris Vonna-Michell eller Lina Selander, än de heroiska målare han ofta jämförs med.

Skiljelinjen går inte mellan medier utan vid en reflektion över bildens historiska position. Samtidigt är Rosdahls kärlek till måleriet också hans svaghet, och utställningen är både ojämn och mer konventionell än jag hade hoppats. Men i en tid som väl aldrig sett så många rimliga konstprojekt, finns här upplyftande nog fröet till en konst med verkligt orimliga anspråk.

Frans Josef Petersson