Avkodad sexualitet
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-06
"Olesen tänjer det queera långt utöver frågan om sexualitet"
Till en början framstår Henrik Olesens utställning på Malmö konsthall som en uttömd kritik av konst- och mediehistorisk heterosexism. Sorgligt att 2011 behöva konfrontera ett konventionellt lo-fi-konceptuellt sätt att lyfta fram en diskriminerad blick i den vita kubens offentliga ljus, likt en sämre variant av Matts Leiderstam.
Men här finns faktiskt något mycket mer än lättstigmatiserande gester och försiktiga påpekanden, även om Olesen ofta passerar genom det banala: Likt en både visuell och textuell stamning återkommer på flera ställen raderna från manuset Mr Knife & Mrs. Fork: ”I don’t believe in Father in Mother”.
I det konsthistoriska collaget Some Faggy Gestures har Olesen influerats av Aby Warburgs omåttligt populära bild-atlas Mnemosyne (1924–1929). Warburgs påminnelse om att ordnandet av bilder är minst lika viktigt för dess mening och funktion som skapandet av bilderna är i dag legio.
Och collaget och arkivet är också en av vår digitaliserade tids vanligaste konstformer. (I Stockholm hittar man just nu den mest renodlade varianten på detta i Erik Berglins utställning Everything is borrowed som visas på Goldin Gallery till och med 15 januari).
Ovanpå samtida dagstidningar har Olesen monterat upp en bildhistoria. Kompositionen bygger på formlikheter, och lyfter fram det heteronormen förnekat. I kombination med bakgrundens ultrakonservativa fotojournalistik blir effekten dramatisk. Motiven påverkar varandra i sann eisensteinsk anda, och skillnaden mellan det straighta och det queera flyter in i och ut ur varandra.
Det queera är i Olesens arbete inte bara ett perspektiv utan en praktik som arbetar med funna bilder, utan att varken betrakta dem som fundamentalt hemlösa eller fängslade vid en viss specifik historia. Detta dilemma har tidigare behandlats både av surrealister och situationister, men skruvas här ett varv till. Olesen ruckar den norm som också kodade kön och sexualitet inom dessa rörelser, och tänjer det queera långt utöver frågan om sexualitet, mot frågan om historieskrivning och meningsskapande över huvud taget.
I Some Illustrations to the life of Alan Turing behandlas mannen som skapade den matematiska grunden för dagens datorer (1912–1954). Turing tog symboliskt nog livet av sig med hjälp av ett förgiftat äpple efter att ha blivit deprimerad av hormonerna som ordinerades när hans homosexualitet upptäcktes. I collageform kopplas Turings självmord och matematiska praktik samman med ett brott med mamma-pappa-barn-normen.
Att sätta ett mänskligt liv i relation till en dator, slår helt enkelt sönder heterodogmen fullständigt, och blir utställningens alternativ till ”I don’t believe in Father in Mother”. Anslaget radikaliserar N Katherine Hayles posthumanistiska minor classic My Mother Was a Computer, liksom Donna Haraways tankar om cyborgen.
Olesen följer sedan upp Turingverket med ett I do not go to work today. I don’t think I go tomorrow / Machine-Assemblage I-II – en dissekering av komponenterna i datorn och andra maskiner som Olesen vanligen arbetar med, uppsatta på spånplattor och plastskivor.
Men samtidigt gestaltas här en dubbel känsla. Dels ett ursinne över allt förtryck i heteronormens namn. Dels känslan av att varje form av tvåsamhet och familjebildning över huvud taget allt oftare får funktionen av utopisk fetisch, i takt med att datorn blivit en av våra absolut viktigaste proteser i en ekonomi där alla relationer förvandlas till arbetsrelationer under allt fler av dygnets timmar.
Det potentiellt queera med vår digitala reproduktionsålder har sina dilemman. Olesen skildrar just denna ambivalens, ”and yet it is precisly this world Father + Mother which must go a way”.
Fredrik Svensk
