Magisk monolog om ett sorgeår

Gruvligt bra skådespeleri när Ingela Olsson skildrar Joan Didion

helskärm

Ibland är det så tyst i salongen att man hör den statiska elektriciteten i den turkosa heltäckningsmattan knastra nästan blygt av uppmärksamheten.

På den ligger Ingela Olssons Joan i eleganta vita byxor och luftigt dyr knytblus och försöker att inte röra sig alls.

Det är morgonen efter maken Johns plötsliga, lite blodiga död mitt i gårdagens middagsförberedelser. Han ligger alltså inte bredvid i sängen nästa dag. Om hon rör sig nu och gör verklighet av detta bisarra tillstånd kanske chanserna att han kommer tillbaka för att återta sina skor minskar.

Morgonen tillhör en av de allra första dagarna under ett år av magiskt tänkande. En liggande position i det som är två timmars uppvisning i magiskt skådespeleri. Utifrån den amerikanska journalisten och författaren Joan Didions tankebok om den nästan hjärnskadande förlusten av en make och vuxen dotter som dör bara månader efter varandra ger Galeasen en sorts föreläsning om chock. En häpen monolog om det absolut omöjliga i att förstå slutgiltighet.

En förnuftig kvinna, en känslomässigt skicklig, helt frisk och svårt intelligent människa försöker förklara tillståndet. Att plötsligt bara halka runt bland sina vanliga rationella verktyg och finna dem helt omöjliga att rita upp några gränser runt sorgen med.

Ingela Olssons strakbent överrumplade uppenbarelse ser ut som om hon blivit skjuten utan att ha upptäckt det.

På ytan kontrollerad, på insidan en söndrad röra, vinglar hon omkring i virveln av katastrofen. För att visa detta har Olsson format en frågande förnuftig mask.

Ur den rinner långa essäistiska sjok om karaktären på utsikter från intensivvårdsavdelningar. Minnen av hur logiskt det kändes att se obduktionen av den älskade som det bästa tillfället att laga honom. En mask som plötsligt fryser sönder av oro; den medeltida litteraturen låter ju alltid döden ge tecken i från sig innan den kommer.

Hur kunde hon missa dem?

Trasiga sjok dock, för hon har hela tiden sönder dem, med sina egna klentrogna pauser inför orden.

Genom att då och då bara lämna rummet och inte märka tårar som rinner. En stund tar hon plats i publiken, plötsligt är vi alla på låtsasbegravning. Det är storartad regi av ett helt rum och av en gruvligt bra skådepelare.

Jenny Teleman