Underbart men för kort
Emma Portner och Yoann Bourgeois står för varsin glimrande del i ”Vaults of heaven” som kunde fått vara längre
Uppdaterad 2024-04-17 | Publicerad 2024-04-13
Nackdelen med Göteborgsoperans tudelade danskvällar är tiden. Hur bra verken än är så blir 45-ish minuter per koreograf för kort. Publiken får i bästa fall en visuell upplevelse, men den där djupa kontakten som alla konstnärer brukar prata om (som publiken förtjänar) uteblir. Sådan är tendensen också vid världspremiären för ”Vaults of Heaven” där glödheta Emma Portner och Yoann Bourgeois står för varsin, individuellt glimrande del.
Att identifiera sin unicitet och forma sin livsgärning utifrån det är guld värt. I Emma Portners fall kommer hennes kall publiken till godo i ett lätt, bubblande flöde. ”Forever, maybe” andas förhoppningar och halvkrossade hjärtan. Estetiken är off Broadway och 1900-tal i (väldigt) vid bemärkelse. Koreografin är tydligt präglad av dansarna själva vilket passar operans yrkesskickliga kompani perfekt. Man leker element av jazz, show och street. Det är snyggt, roligt och kraftfullt. Portner jobbar också med dansarnas röster, utan att helheten svajar. Dialogen används för konkret berättande men också som rytmiskt element.
Efter pausen är det dags att tacka koreografen Yoann Bourgeois. Det är alltid glädjande att se en estetisk vision kombinera tekniskt koncept med sådan stringens som i ”We loved each other so much”.
Operapubliken är van vid att dansare rusar över scenen, en manege. Det är inget nytt och till och med uttjatat, men Bourgeois lägger till en scenografiskt radikal detalj och täcker scengolvet med en fjädrande matta. Vips får varje rörelse extra energi i det annars tomma rummet. Greppet öppnar för möjligheter fysiskt, och i förlängningen mentalt. Dansarnas rusningar blir förhöjda och vanliga rörelser får en rymd omkring sig som annars saknas. Själva koreografin kännetecknas inte överraskande av kontaktimprovisation, akrobatik och en form av capoeira.
Ett par sekvenser berättar kort om livsöden som får blodet att isas, men de försvinner tyvärr snabbt in i helheten. Det märks ändå att också Bourgeois har jobbat mycket nära dansarna. Deras individualitet får utrymme på ett fascinerande sätt, trots att det här verket i grunden bygger på gruppdynamik och samarbete, i det att var och en har stenkoll på varandras plats i rummet, varje sekund.
I programbladet skriver Yoann Bourgeois att han tematiserar brytpunkter och åldrande. På scen visar han och kompaniet att dans är den konstform som allra bäst tangerar just det sublima, gränsande till döden. Dansarna uttrycker en angelägenhet som kommer med insikten om att livet kan ta slut vilken sekund som helst och att åldrandet är alternativet. På ytan är koreografin hur som helst raka motsatsen till allt som har med skröplighet att göra. Göteborgsoperans danskompani är sedan länge ett av världens mest kraftfulla. Känslan de utstrålar är optimism, naivitet (ja) och livsglädje. De iscensätter den där stunden i livet innan allt har blivit vanligt, grått och tråkigt. Ungdom kallas den visst.
