En sång till alla män som borde kastreras
Sivan Ben Yishais brutala, våldsamma ”Like lovers do” får skandinavisk premiär på Kulturhuset Stadsteatern
Publicerad 2024-04-13
Jag råkar veta att en avhuggen kuk figurerar i pjäsen, och skrattar till när en kille bänkar sig i en monumental manspread bredvid mig i salongen. Vänta du bara, tänker jag.
På Kulturhuset Stadsteatern är det skandinavisk premiär för Sivan Ben Yishais ”Like lovers do (Medusas memoarer)” och det är verkligen på tiden att svensk publik får bekanta sig med denna intelligenta dramatiker.
Sivan Ben Yishai är född i Israel men numera verksam – och hyllad – i Tyskland. Uruppförandet av ”Like lovers do” bjöds in till Theatertreffen i Berlin 2022 och förra året såg jag hennes thrillerversion av Ibsens ”Ett dockhem” på samma festival. På Gorki Theater såg jag även hennes prisbelönta ”Bühnenbeschimpfung” som är ett slags parafras på Handkes ”Publikförolämpning”, där ensemblen skäller ut teatervärlden istället för publiken.
”Like lovers do” rymmer också en inbyggd kritik av teatern som institution, bland annat med en medveten kommentar om att sex, våld, blod och triggervarningar säljer.
Och ja, även den svenska premiären blir ju rätt blodig.
I Helle Rossings uppsättning på Stadsteaterns lilla scen går scenbilden helt i rött. Här stirrar Medusas ansikte mot publiken, och gapar som en enorm portal till den våldsamma kvinnohistorien. Siri Areyuna Wilhelmssons scenografi ger associationer till feministisk döskallegrotta där fem bästa vänner pratar om kärlek, våld, relationer, övergrepp. Om vad det är att vara människa – i synnerhet kvinna. Hur det är att från sex års ålder utveckla strategier för att undvika våldtäktsmän. Och ändå bli våldtagen.
Den brutala texten är ett körstycke för dessa fem röster och slingrar sig som ormar ur ett kollektivt medvetande. Det är en giftig sång som tillägnas alla män som påverkat deras liv. Som älskat, skammat, hotat, dömt, skadat, kontrollerat och knullat dem. Like lovers do.
Den femhövdade ensemblehydran flirtar lekfullt och utåtriktat med stereotyp tjejighet, även de två manliga skådespelarna. Skälmskt i antydd clownsminkning.
Textens brist på rollindelningar kräver dock sin orkestrering, och på premiären dröjer det en bra bit in i föreställningen innan ensemblen hittar samklang och börjar landa i sina röster. De inleder alltför uppskruvat, nervöst, men det tar sig. Ett lyckohjul, där regianvisningar emellanåt snurras fram för att texten ska levereras i olika tonarter — som robot, med rap, på dialekt, med mera — bidrar till en genialisk dynamik som lättar upp denna våldsamma textmassa.
Det är ett uppkäftigt och medvetet reclaimande av myten om ”kvinnomonstret” Medusa i en djärv och medveten, fysisk gestaltning. Ett postpatriarkalt brandtal i en rökig, postdramatisk form. En hämndaria efter metoo, i feministisk framåtblickande dialog med historien. Snyggt korsklippt på en antik triumfvagn i gott sällskap med Virginia Woolf, ”Thelma & Louise” – och John Wayne Bobbits kapade penis.
