Emma Portner kastar ut dansen med badvattnet
Timulaks existentiella ”Totality in parts” blir behållningen när Portners ”Bathtub ballet” ekar tomt på Kungliga Operan
Publicerad 2024-02-10
Badkar på scenen har varit en grej på teatern sedan mordet på Agamemnon ungefär. Scenografer älskar fortfarande att klämma in ett närhelst de kan och senast jag såg ett badkar på teatern var förra veckan, på Dramaten i ”Lille Eyolf”. På Kungliga Operan har badkaret från höstens ”Melancholia” knappt hunnit städas undan innan kanadensiska koreografen Emma Portner nu smackar in inte mindre än 25 stycken på stora scenen.
Intressant nog, eller lite konstigt faktiskt, gör Portner inga uppenbara kopplingar till scenkonstens sisådär tvåtusenfemhundraåriga badkarstrend. I hennes koreografiska koncept märks knapps ens danshistoriens långa relation till bad och vattensymbolik, som liksom plaskar tyst i kulisserna.
Man måste således beundra Emma Portners balls att sjösätta sina idéer om badkar och dess symboliska beröringspunkter med livet och dansen (”som en behållare”) som om dessa badkar nu ställdes på en scen för allra första gången. Men tyvärr får jag inte ut något nytt och spännande av hennes naiva badrumsvinkel, och Portner lyckas inte heller övertyga mig om varför just Kungliga Balettens högkompetenta dansare ska framföra detta.
Jag hade faktiskt väntat mig mycket mer av den 29-åriga, hajpade koreografen. På Emma Portners cv finns flera kommersiella framgångar, som hennes koreografi och medverkan i Justin Biebers video ”Life is worth living”. För tre år sedan fick hon ett konstnärligt genombrott ihop med flera tunga koreografnamn i det turnerande duettprogrammet ”Dialouges” , där hon medverkade med sitt mycket fina, organiska stycke ”Islands”.’
Portners ”Bathtub ballet” är däremot mest som ett kollage av mer eller mindre effektfulla bilder. Som ett förgängligt tiktokflöde där det sammantagna resultatet blir så tunt att allt, så att säga, spolas ut med badvattnet. För trots kompetenta dansare som gör vad de kan i akrobatiska övningar i och ur alla dessa badkar, med eller utan vatten och badskum, så framstår det hela snarare som en teknisk redovisning av möjligheten att genomföra ett antal lösa idéer än ett genomkomponerat koreografiskt verk. De närgångna duetterna i badkaren blir varken tillräckligt ömma, eller tillräckligt humoristiska. Allt känns rätt ljummet och när hela scengolvet med alla badkaren börjar bölja framstår det mest som ett: titta — scengolvet gungar. Jaha. Och lamporna svänger över badkaren. Ser man på. Men – varför?
Som, väldigt påkostad, performance skulle detta absolut kunna passera. Men då detta nu är Kungliga Baletten med kapacitet att leverera på en betydligt högre nivå än så här, kunde man verkligen önskat att Emma Portner dödat några darlingar på vägen – inklusive en pekoral anka. Rensat på scenen och låtit dansarna få mer svängrum. För det är verkligen synd att låsa in dem i badrummet så här.
Tur för publiken då att kvällens program inleds med slovakiske koreografen Lukáš Timulaks fina ”Totality in parts” som hade urpremiär i Kungliga Balettens program Trinity 2018, ihop med Angelin Preljocajs ”Annonciation” och Jiří Kyliáns ”Wings of wax”, som Claes Wahlin recenserade då.
För mig blir återseendeet av ”Totality in parts” kvällens stora behållning. Här, på den svarta runda dansmattan, kommer denna 16-hövdade upplaga av ensemblen som nu framför Timulaks böljande och cirkulerande existentiella koreografi verkligen till sin rätt. Ovan dem scenografen Peter Bilaks och ljusdesignern Tom Vissers magnifika ljuskreation med 512 lampor arrangerade i ett slags astronomisk virvel. Dansen till Haruschkas pulsande basgångar skapar ett så mycket intressantare sug än avloppsvirveln som spolar ut Emma Portners tomt ekande badkarsbalett efter paus.
