Pang-pang i bygget – med kriget för dörren
Tyrolerglatt allvar i Staffan Valdemar Holms tolkning av ”Hotell Vita hästen” på Folkoperan
Publicerad 2024-03-20
När Staffan Valdemar Holm gör Ralph Benatzkys operett ”Hotell Vita hästen” (1930) på Folkoperan blir det med en återhållsam iscensättning. Det är ett slags anti-show där såväl scenografi som rekvisita är totalt bortrationaliserade, med undantag för en flaggstång med det Habsburgska rikets flagga mitt på scen, plus en uppsättning silvergråa plastpallar. Alpkitschen förpassas till publikens fantasi med hjälp av noga anvisade stickrepliker och en ljussättning som pekar åt vilket håll man ska tänka sig att Sankt Wolfgang-sjön ska ligga.
När ridån går upp ligger ensemblens och orkesterns livlösa kroppar utspridda över scengolvet, som offer för en blodlös massaker. Men så reser de sig, formerar sig och ett inledande mollackord går raskt i dur. Orkestern har reducerats till ett sjumannaband bestående av bland annat ompig trombon och jazzigt drillande klarinett som leds av en energisk Sofia Winiarski på tyrolerglatt dragspel. Henrik Schaefers musikaliska arrangemang draperar musiken i en dansant gatufestanda. Det är alltså en frikostig sång- och musikfest trots det minimalistiska anslaget – som att livet inte materialiserar sig genom tingen, utan genom musiken.
Bland en yster skara av flitig personal, som inte kan få nog av att putsa med sina vita dukar, är hovmästaren Leopold spindeln i nätet. Han spelas av en trånande Jonas Karlsson med fin falsett och är förälskad i föreståndarinnan Josepha. Stina Ekblad gör denna krutlady som leder sitt hotell med haggig auktoritet.
Bland gästerna möter vi Lennart Jähkels argsinte underställsfabrikör Giesecke och hans dotter Ottilie, spelad av sopranen Alexandra Büchel med en säregen komisk närvaro. Förvecklingarna är av farsartat slag med inslag av lyteskomik. Aldrig trodde jag att Elin Rombo kunde vara så rolig som i sin läspade kärlekssång till Sigismund. Som i sin tur spelas av Richard Hamrin och hans skickliga spännvidd mellan opera och talteater.
Genomgående går det något förebådande hotfullt genom föreställningen – kom ihåg att denna operett hade urpremiär i ett politiskt och ekonomiskt turbulent Berlin 1930. Inget krig bryter ut här, men väl en rejält tilltagen salva av pang-pang i bygget under andra aktens jaktscen då Kejsaren besöker hotellet. Några i ensemblen skendör och reser sig igen. Men när föreställningen väl sätter punkt efter att kärlekshärvorna rett ut sig så sker det med en vit fredsflagga på topp. På Folkoperan spelar man för freden, med livet som insats.
