En fjäderlätt och rapp Ibsen

Jan Arnald ser en högkompetent uppsättning av Frun från havet

Det första som möter åskådaren är en hårt stiliserad scenbild, översvallande grön, och det tar ett tag innan man inser att det är en labyrint. Och att den inte är helt olik den där Jack Nicholson löper amok i slutet av The Shining.

Och det är klart att Ibsens Frun från havet också handlar om mental vilsegångenhet – om än i betydligt beskedligare form. Men i grunden går Elida Wangel nästan lika vilse i sitt begärs labyrint.

Hon har vuxit upp vid havet, och hennes första och oförglömliga kärlek var sjöman. Nu lever hon i något som liknar ett resonemangsäktenskap med en läkare vars träaktighet Lars Green, inte utan framgång, sliter för att blåsa liv i.

Över huvud taget är det ett högkompetent skådespelarkollektiv vi möter i Sara Cronbergs koncentrerade och avskalade uppsättning på Stockholms stadsteater. I centrum står Gunilla Röör som gör en helt naturalistisk Elida, vilket i den stiliserade och rent symbolistiskt omgivningen skulle ha kunnat gå helt fel.

Det är ju faktiskt en starkt reducerad Ibsenpjäs vi möter. Jämfört med Hilda Hellwigs monumentala John Gabriel Borkman på Dramaten är Cronbergs anslag närmast fjäderlätt.

Det som på Dramaten går långsamt och bitvis rätt segt är på Stadsteatern snarare rappt och avmätt humoristiskt. I Cronbergs händer riskerar med andra ord Ibsens psykologiska djupinsikter att gå förlorade.

Att så inte sker är Gunilla Röörs förtjänst. I en värld av ganska tvådimensionella karaktärer ljuder hennes desperation desto starkare – som om den faktiskt lyckas ta sig igenom en hel värld som bara tycks bestå av resonemangsäktenskap.

I övrigt lyckas både Maria Sundbom och Hilderun Gorpe mejsla fram hållbara miniatyrporträtt av de båda styvdöttrarna. Och Gerhard Hoberstorfer ger det återhållna medelålders artonhundratalsbegäret ett fullt begripligt ansikte.

Och jag kan bara konstatera att jag föredrar den lätte Ibsen framför den tunge.

Teater

FRUN FRÅN HAVET

av Henrik Ibsen

Jan Arnald