Könet spelar roll hos Shakespeare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-09
CLAES WAHLIN ser Gunilla Röör blixtra som kung
Gunilla Röör besitter en märkvärdig förmåga att lura publiken precis vart hon vill. Det handlar inte bara om konsten att spela övertygande, utan också om ett slags charm, ett löfte om att om vi bara följer henne, så ska vi få vara med om något alldeles speciellt.
Rollen som Rickard III passar henne därför som hand i handske. Han är förvisso ful och missbildad, men det finns något hos honom som omgivningen har svårt att motstå. Detta något måste också publiken känna av, om tragedin ska göra skäl för sitt namn.
På Stockholms stadsteater spelar femton kvinnor trettiosex roller och fram till paus, just när hertigen Rickard har krönts till konung, tycks ambitionen bestå i att visa upp en lätt karikerad manlighet. Hur ser denna varelse, som tycks ha en sådan fallenhet för våld och mord, ut?
Med koreograferade gester, rörelsemönster och en ovanligt svängig vers med teatraliskt utdragna vokaler, är det som om pjäsen betraktas en smula från ovan, som om skådespelarna ställer sig emellan publiken och sina roller. Inledningsvis är detta rätt intressant, men det räcker inte som pjäsanalys.
Mot det ärgade snittet ur innandömet av en amfiteater i Charles Korolys rätt fantastiska kostymer hemfaller man också åt stadsteatersjukan att hellre rikta sig mot publiken, än mot den man talar till. Hos Shakespeare är det monologerna som riktas utåt.
Inget annat. Kontrasten blir skrämmande klar mot slutet, när kung Rickard grälar med Nina Gunkes otröstliga Elizabeth, en högdramatisk ordduell som äntligen struntar i salongen och ger kropp åt all den skräck och förtvivlan som ditintills bestått av ord, ord, ord.
Inlånade filmtricks präglade även Riksteaterns lightversion av Rikard III i höstas, då som nu får suggestiv musik och dramatisk belysning skymma en bristfällig tolkning. Likväl är det en utsökt ensemble som håller uppmärksamheten. Sonja Hejdeman, Ann-Sofie Rase eller Claire Wikholm hör till dem som märks mest i sina skiftande rollgestalter.
Och så denna Röör. För att travestera vad Samuel Coleridge en gång skrev om skådespelaren Edmund Kean: det är som att läsa Shakespeare i skenet från blixtnedslag.
Teater
Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)
