Dödsdömd passion i drömmen om Moskva
Långsamt hinner tiden ifatt Anton Tjechovs ”Tre systrar” på Kulturhuset Stadsteatern
Uppdaterad 2024-02-27 | Publicerad 2024-02-24
I Tjechovs värld står luften stilla och människor kan sitta och dricka te dagarna i ända. Åren går medan Olga, Masja och Irina längtar till Moskva och ett kompani väntar på förflyttning från landsortshålan. Regissören Eirik Stubø låter dramat ”Tre systrar” bli en 3,5-timmars meditation: första akten är avskalad och långsam, den andra skruvas ner ytterligare. Kanske skulle tiktok-generationen kalla det tråkigt, själv rörs jag av hur skira drömmar sakta blir stoft. Kanske för att ge plats åt något nytt.
Dialogen spinner sin väv över scenen. Stubø arbetar liksom i sina tidigare Tjechovuppsättningar aktivt med avstånd (existentiell ensamhet) och intimitet. Den figur som ”filosoferar” går fram till mitten och talar ut mot publiken. Så fort två kroppar närmar sig varandra betyder det kärlek. Och den finns. Tjechovs specialitet är att ge varje rollfigur en passion. Ensemblen låter ömsint sina roller flamma, falna och flamma igen. Särskilt konturskarp blir den dödsdömda passionen mellan Louise Peterhoffs svartklädda Masja och Shanti Roneys trötte överste Versjinin. Adam Pålsson gör en fin gestaltning av baron Tusenbachs resa från svansviftande valp till man med krossat hjärta.
Tjechov skrev sitt drama 16 år före ryska revolutionen: det är omställningen från tsarvälde till kommunism som förebådas i samtalen om dåtid och framtid. Hos denna överklass finns ett hopp om att sunt arbete ska fylla morgondagen med mening.
Magdalena Åbergs kostymer och musikens ibland jazzigare toner förflyttar estetiken till obestämd nutid. Men vilka är likheterna mellan då och nu? Visst kan vi ännu fastna i drömmen om något bättre (ett snyggare kök, en bättre partner). Men vi saknar i dag dessa människors hopp om en bättre framtida mänsklighet. Klimatkrisen skriver en annan historia.
Moskva betyder också något annat 2024. Med kriget hamnar dramats ryska militärvurm i nytt ljus. För systrarna ger bataljonens närvaro småstaden glans. Stubø låter subtilt Carla Sehns Irina sjunga på polska och ukrainska vid pianot. Detta som en underskön kontrapunkt.
Andra grepp blir snarare övertydliga. Projektionen av en väg (till Moskva) i fonden? Och vissa musikval, som när Masjas Versjinin ska lämna staden och hennes sammanbrott ackompanjeras av Bowies ”Wild is the wind”. Hon klänger vid honom och Bowie sjunger ”oh my darling, cling to me”. Grädde på moset: jag faller ur inlevelsen och in i melodramen.
Stubøs regi gör ibland lite för mycket för att understödja Tjechovs text. Men vacker blir helheten, som en nyutsprungen gårdag.
