Kvinnokamp med känsla

Amelie Björck ser en samkörd version av Norrtullsligan

Amelie Björck

helskärm

I tider när nationerna tycks tävla om den mest könskonservativa politiken känns det helt rätt att bombardera en ung generation med ett hejdundrande feministiskt fyrverkeri.

Att stoffet är mer än hundra år gammalt gör inte saken sämre. Elin Wägners DN-följetong och roman Norrtullsligan (1908) föregår upplägget i Ostens och Garpes Jösses flickor. Det handlar om ett kvinnokollektiv som intar lite olika positioner i jämställdhetskampen. Liksom inför 1970-talspjäsen väcks kamplusten: vi kan inte svika dessa kvinnor som gick före. Vi måste höja våra röster för att höras!

Skärholmenscenens konstnärliga ledare Carolina Frände är ett geni på helhetstänk. Det scenografiska konceptet är attans smart. Precis som i det tidiga 1900-talets teater finns en snurrscen samt små uppbyggda realistiska rum: ”ligans” bohemiska hem på Norrtullsgatan, kontoret, ölstugan, gatan. Men nu är det publikläktaren som står i centrum och snurrar till rum efter rum, inte tvärtom. Teater­lokalen har vänts ut och in, vilket både betyder ”det är våra liv det handlar om nu” och fungerar som grepp för att hålla oss alerta.

Så följer vi Elisabeth som kommer till Stockholm och börjar på kontor. Liksom de andra i kollektivet jobbar hon för slavlön och kan bara hoppas på chefens gunst, att bli gift, eller få dö. Ligans magnifika strejkinitiativ resulterar i avsked, bara historien vet att deras aktivism till sist bar frukt.

Det är en fantastiskt samkörd ung ensemble som bär upp den humoristiska jargong som håller kvinnorna (utom uppgivna Emmy) vid liv genom svält och misär. Vi måste älska lätt cyniska Elisabeth, genomtänkta men skenheliga Eva, förföriska agitatorn Stenberg och rosenkindade coolingen Baby som ger allt i kärlek och kamp.

Wägners roman rymmer kvinno­svärmiska vibbar men vad jag minns ingen explicit flataffär. Uppsättningen skjuter generöst till en sådan, innan ett äktenskap kommer emellan. Männen görs genomgående bresande och brölande och giftaskusinen blir en oförglömlig docka i skrytig kenzo-stass. Inga slarviga karikatyrer, bara fina detaljer.

De tematiska kopplingarna till nuet är sorgligt uppenbara men sceniskt är det främst musiken som låter nuet välla in i dået. Varje gång gradängen snurrar åker vi bergochdalbana till den kvinnliga popartist som mest perfekt förmår fånga känslan i stunden. Detta kanske är det mäktigaste, att känslorna får ta plats i kampen. Frustrationen, kärleken och det aldrig sinande hoppet.