Paren och psykopatin

helskärm

– Det låter som om du talar om en hund, såg du henne som en hund?

– Självklart inte, jag såg henne som en kvinna, hon var ju en kvinna.

Samtalet är inte taget ur Martina Montelius pjäs Thords värld utan ur ett polisförhör med Knutbypastorn Helge Fossmo som jag såg en gång i ett helt annat sammanhang. Frågan gällde barnflickan, senare övertalad att mörda hans fru för att Gud sms:ade önskemål om det. Hon fick ofta ligga och vänta utanför dörren medan han besteg grannfrun. Sedan fick barnflickan krypa upp igen och hjälpa honom med hans demoner. Han gillade porr, Helge, och såg sig själv som mycket intelligent.

Martin Rosengardtens lille aggressive relationsautist Thord är mycket lik honom – men Thord kanske inte ens är en människa utan bara mansrollen, den allra sämsta, sämsta skräpvarianten.

Hans fru, Lina Englunds utplattade, fiolsträngsspända fru Gisela och hans flickvän, Huldts till en början mjuka bekräftelsetjutande Frida, bär drag av Helges kvinnor. Eller också föreställer de kvinnorollen när den är som mest skrikande idiotisk, enbart dålig självkänsla omvandlad till vård av outvecklad penisbärande narcissist.

Helge är inte med i pjäsen men dessa tre andra genier får vi följa i ett spel om sex, beroende och självständighet. En depressivt sliten mikro, en soffa, en misshandlad benjaminfikus och några utpysta luftmadrasser är den hemtrevliga inramningen till krisen. Montelius välbekanta, lyriska associationsspråk, fyllt av bacon, mykoplasma och ödlor får här tydlig mening och blir till repliker i en intensivt rolig och på sina ställen farlig pjäs om närheten mellan psykopatin och parförhållandet. Nathalie Ringler låter smart de tre stackarna ibland vara dramatiska, som vore de med i en gammal stumfilm. Allt är uppspärrade sorgsna ögon, darrande händer och en underbar stel ilskemin fastlimmad över Thords tomma ansikte.

Det är lönlöst att försöka återge precis vad de säger till varandra, men de bevisar mycket övertygande att överdrivet förakt för Svenska Dagbladet, respektlöshet mot fittan och mansrollens skärande isolering, de hör ihop.

Jenny Teleman