Medea spärras in på mentalsjukhus

I Törnqvists pjäs får antikens mest kända barnamörderska förklara vansinnesdådet.

helskärm

Hur mycket psykologi tål mytologin?

Är det givande eller ens görligt att limma postfreudianska förklaringsmodeller på rollfigurer ur den antika grekiska tragedin – de som aldrig var menade som något annat än symboler för känslor och skeenden större än vad vi begriper i vår lilla vardag?

Mia Törnqvist tycker det.

För andra gången gör hon nu monolog av mytens Medea, placerar henne i nutid, i en konkret kontext och låter henne förklara sig. Det känns till en början lite svajigt. Medea, en samtida invandrarkvinna som, lämnad av sin man, låter sin son dö på isen och nu är inspärrad på mentalsjukhus. Det blir alltför konkret och såväl text som framförande snubblar också inledningsvis över sina ”inkännande och stark monolog”-manér.

Men samtidigt står Odile Nunes där med en sällsynt tyngd i sin närvaro och gör att vi tvingas fortsätta lyssna. Och tillsammans mejslar hon och Mia Törnqvist med ihärdigt karvande fram en på riktigt stark monolog – om passion, utsatthet och den sortens kärlek som är vansinne, som förgör i stället för att läka.

För det finns ju också en psykologisk verklighet bakom något så antikt som barnamord i svartsjukans tecken. Det sker på riktigt. Och bakom varje svart rubrik finns en förtvivlad människa. Odile Nunes gestaltning av Medea fångar henne, kvinnan som bara har vansinnet kvar eftersom det inte finns någon botten i hennes kärlekslängtan. Hon gör det med blixtsnabba skiftningar mellan avgrundsvrål och nyktra konstateranden, sentimentala surfningar bland ljuva kärleksminnen och stapplande rekonstruktioner av det fruktansvärda händelseförloppet när barnet dog. Och långsamt övertygar hon om att det var kanske just så Medea kände.

Men den försiktiga försoningen som Mia Törnqvist funnit i sin monolog denna gång känner jag mig tveksam till.

Kan en sådan verkligen finnas?

Jenny Aschenbrenner