Kärlekshärva i björkskogen

Tragikomisk nytolkning av Anna Karenina

Tre kärlekspar, två barn, ungefär sjutton björkar och ett par låga lådor ormbunkar har fått dela på huvudrollerna i Tunströms uppsättning av Anna Karenina. Maja Ravns ryska björkskog som växt upp på scengolvet är nämligen hemskt användbar till allt möjligt. Den är trivsamma dungar för hemlig erotik, tills dungarna växer ihop till väggar av isolering runt den utstötta passionen. Så faller stammarna ihop i svårforcerade bröten när konflikterna kollapsat helt, farliga högar av vingligt timmer där en och annan stock dock blir utmärkta träningsredskap att stärka svaga muskler och sviktande maskulint självförtroende med. Till slut är själva männen av trä, något för Tolstojs frustrerade och osjälvständiga kvinnor att såga sönder med motorsågen.

Ormbunkarna då? Ja, de blir till växthus och Edens lustgård och något för Anna Karenina att hoppa hinderlopp över i denna utomhuspräglade iscensättning av Tolstojs tragedi om den omöjliga kärleken. Romanen om valet mellan älskaren och sonen är enligt många modern till alla borgerliga kärleksromaner, och det är vad Tunström också verkar tycka när han flyttat in dess lilla kollektiv av älskande och vänner i ett tidlöst igenkännbart urbant krogsnurr, där drivkrafterna är status, kickar och bekräftelse.

Det blir både väldigt roligt och ibland inte så roligt att låta greve Vronskij och hans kamrat Stepen bli till typiska stockholmsstekare, stureplanssnubbar och nattglidare och deras fruar till uppskruvade sextiotalshemmafruar i lösögonfransar och sprayfrisyr. För i deras äktenskapsproblem frodas humorn som ogräs mitt i tragedin, serietidningseffekter slingrar sig genom den finurliga scenografin och exploderar i en nakenscen bland ormbunkarna, när Wrensjös och Hultcrantz Larssons Kitty och Levin, det par som sägs representera Tolstojs eget äktenskap, låter sina två veliga, bekräftelseberoende, ängsliga biroller finna varandra ofullkomliga.

Allt detta är underbar regi. Men jag begriper inte varför ingen får skratta åt Bahar Pars högtidliga Anna Karenina själv. Hon tillhör inte komedin som gjorts av tragedin, alltså blir just hennes lidande den enda stela platsen i hela uppsättningen. Högst förvirrande och irriterande.

Jenny Teleman