Vokal dramatik om korrumperade barn
Förövarna spökar och oskulden går förlorad i Brittens skräckopera
Publicerad 2023-02-02
Det finns goda skäl att tolka Benjamin Brittens eleganta kammaropera The Turn of the Screw som en historia om pedofili. En guvernant väljer ett celibatliknande liv ute på landet för att ta hand om två korrumperade barn. Den tidigare betjänten Peter Quint och den förre guvernanten Miss Jessel dog under oklara omständigheter. Nu spökar de för barnen, och strax även för Guvernanten.
Britten tog historien från Henry James berömda kortroman med samma namn. Och även om James roman kan läsas som en kodad text om homosexualitet, tar Britten den ett steg längre. Här får spökena röst (hos James är de tysta), deras inflytande över barnen blir mer påtagligt.
Den engelska regissören Annilese Miskimmon har valt att göra en realistisk iscensättning förlagd till mitten av 1950-talet, alltså samtida med verkets premiär, som ägde rum i Venedig 1954. Vi ser murriga trädörrar och ett piano, på var sida ett par dubbeldörrar (som märkligt nog aldrig öppnas) trappor som försvinner upp, respektive ner mot fonden. Rollfigurerna rör sig långsamt, liksom motvilligt, som är hela historien för känslig för att vidröras.
I andra akten finns det en scen där barnen med Guvernanten och husfrun Mrs Gross intar en typisk engelsk frukost. Samtidigt lockar och pockar Peter Quint och Miss Jessel på sina skyddslingar. Regin gör skeendet glasklart, förövarnas handlingar hemsöker barnen.
Det finns ett smärre översättningsproblem. En central replik i operan är den från Yeats lånade raden ”The ceremony of innocence is drowned” från ”The Second Coming”, en dikt skriven i skuggan av första världskriget, men som hos Britten får en sexuell innebörd. Den svenska översättningen ”ärbarhet har dränkts i blod” må fungera fint hos Yeats, här blir det en smula kryptiskt, även om regin försöker kompensera förlusten med frukostscenen och en scen där Flora försöker dränka sig i ett handfat.
Övergreppen tvingar barnen att bli vuxna i förtid, Miles börjar i kortbyxor och slutar i kostym, Flora leker i början med dockor, i slutet målar hon tafatt läpparna. Mrs Gross flyr med Flora, Miles dör framför Guvernanten.
Musikaliskt finns det inte mycket att klaga på. KammarensembleN spelar pregnant under David Björkman, men tar i lite väl mycket ibland. Med röster som Kristofer Lundins (Peter Quint), Marie Arnets (Guvernanten), Hege Høisæters (Mrs Gross) eller Tessan-Maria Lehmussens (Miss Jessel) får striden om de välsjungande och fint agerande barnen (Matheo Lindberg Vivien, Nelma Kollberg) en vokal dramatik som nästan överröstar allt som händer, men inte utsägs, i musiken och texten.
