Energisk kamp med kärleken

helskärm

Turandot kämpar energiskt mot kärleken, medan Liú lika energiskt kämpar för den. Calaf har att välja mellan dem och går helhjärtat in för att välja fel. Och lyckas. Allt inramas i fantasi-kinesisk prakt. Psykologi och dramaturgi i Puccinis Turandot är alltså inte helt oproblematisk, särskilt som Puccini hann dö, innan han skulle knyta ihop historien.

I Göteborg har man valt Franco Alfanos musikaliskt summariska och dramatiskt tvivelaktiga men klangfullt maffiga slut, trots att Luciano Berios mer raffinerat utarbetade och litet mer trovärdiga upplösning numera finns att tillgå.

För att markera var Puccini dog låter regissören Vladimir Morávek honom själv medverka på scenen, diskret döende, och under Alfano-slutet ligger han på lit de parade i bakgrunden.

Den sceniska inramningen är stramt vit och dräkterna visserligen utspekulerade men mestadels svarta. Det lätt kyliga intryck detta ger accentueras av den kärvt osentimentala klang dirigenten Christian Badea odlar. Han har helt avstått från svepande romantisk gestik och satsar mer på fint detaljarbete, som i den långa scenen med ämbetsmännen Ping, Pang och Pong.

Kontrasten mellan "isprinsessan" Turandot och den varmt älskande slavinnan Liú tydliggörs på bästa sätt av respektive röster. Turid Karlsen angrep vid premiären sitt ökända röstmördarparti taktiskt skickligt. Efter en nästan kammarmusikaliskt dämpad "In questa reggia" lade hon successivt in mer stål och is i stämman.

Men att hon på slutet plötsligt blir kär i Calaf gick som vanligt inte att tro på. Ann-Marie Backlund hade att ge liv åt den gamla slitna manliga önskedrömmen om kvinnan som kärleksfullt offrar sitt liv för mannen. Det gjorde hon övertygande med lyskraftig sopran ända in i självmordet. Calaf är som karaktär en omöjlig figur, Tomas Lind kämpade icke utan framgång med att ge fason åt hans vettlösa vinnarskalle och säregna brist på empati med Liú.

Opera

Lennart Bromander