Amerikanska misslyckanden

CLAES WAHLIN ser Sam Shepard ställa till det på Elverket

helskärm

Det enkla sättet att beskriva Sam Shepards pjäs Hem till gården (Buried child) är att kalla den en amerikansk kusin till Pinters Hemkomsten. En son kommer hem och finner en familj i, milt talat, upplösningstillstånd, vilket skildras med en tilltagande absurdism. Det amerikanska består i att myter kring män, hjältar och en svunnen storhet monteras ned tills blott ett tomt skal återstår av kärnfamiljen.

I soffan sitter resterna av en patriark, Dodge, på Elverket förkroppsligad av Jan Malmsjö, som högljutt gnäller likt ett förvuxet barn som har ersatt längtan efter nappflaska med suget efter whiskyflaskan. Malmsjö är kongenial i rollen, irriterande som få, ömkansvärd som ett litet barn.

Hustrun, Lil Terselius Halie, är hönsmamman som måste trösta sig med prästen ( Per Svensson), och de hemmavarande sönerna, Torkel Peterssons stillsamt efterblivne Tilden och den krigsskadade Bradley, i David Denciks lågmält skrämmande gestalt, är arvtagare till denna dynasti utan annat innehåll än fragment av minnen från forna idrottsbragder.

Hem till gården kommer Vince ( Albin Flinkas, skarp och fumlig, men har kanske studerat Jonas Karlsson på lite för nära håll) son till Tilden, med flickvännen Shelly (en spotsk Livia Millhagen), som med rätta tvivlar på om detta är rätt familj. Likt ett verbalt kuddkrig inleds en maktkamp om en tvivelaktig domän vars seger slutar med att inget egentligen har hänt.

På Elverket har regissör Stefan Larsson accentuerat mytkritiken och mannens centrala roll i den amerikanska familjens legendbildning. En tragisk komik etablerar sig snabbt i det skjulliknande hem som en gång kanske var en gård att vara stolt över. Det begravda barn som jorden vägrar att hålla kvar blir en bild för det snöpta livet.

Shepards text är kraftfull och elastisk, traditionellt manliga attribut förvisso, men liksom rollfigurerna slirar hela pjäsen på sina egna förutsättningar. Kraften leder ingen vart, annat än i form av de grönsaker som Tilden bär in från bakgården som alla trodde var ofruktsam. Saker växer, både ute och inne, men ingen vet hur man vårdar dem. Ett Efterkrigsamerika i ett nötskal.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)