Välorkestrerat om självmord

Ut i allmänljuset på den tomma svarta scen­en kommer de tre skådespelarna. Plåtdörren slår igen bakom dem. Pappa i mörk sportjacka, den vuxna sonen i jeans, den vuxna dottern i t-shirt. Fryser du inte, undrar pappa. Replikerna kunde komma ur vilket sammanhang som helst. Spelet likaså. Det enda konstiga är handväskan som pappan bär på.

Lys, som i går hade urpremiär på Det Norske Teatret i Oslo, tillhör Lars Noréns korta sena stycken och uppehåller sig vid en av livets mest förödande stunder, beskedet om ett självmord. Ett tillstånd av limbo och obestämdhet, ett mellan­rum, efter döden och ändå levande. Ett under är kanske varje ord som kommer då någon tagit sitt liv men här sker inga under. I stället snöar det ymnigt och vackert på scenen.

I sin senaste dramatik, i Parispremiären på Pur och i Terminal-pjäserna och andra stycken, har Norén dröjt vid liv­ets slut, tiden, glömskan och hågkomsten. Det existentiella allvaret – inför det som nu är oåterkalleligt slut – brukar ju på teatern förr eller senare leda till konfrontationer och bekännelser. Men efter Jon Fosse, och hos Norén, är det alldeles lugnt och stilla. Vi kommer inte närmare frågan varför mamma tog livet av sig. Hennes svarta handväska står bara kvar, mer och mer översnöad på scenen.

Det Norén gör är att han helt sonika knäcker ryggraden på hela registret av förväntade känslor och konventioner. Det finns något bortvänt och distraherat i de korta partierna som blinkvis fogas samman. Det mesta är redan utsuddat, eller håller på att suddas ut. Pappan ljuger om var han varit, någon okänd ringer mitt i natten på mammans telefon, missförstånd och ointresse splittrar och lös­er upp familjen. Och regissören Erik Stubø renodlar ytterligare, låter spelet framstå kantigt, statiskt och konstlöst, och verkar snarast ha uppmuntrat sina skådespelare att inte försöka övertyga.

De starka känslorna överlåts i stället på Schuberts lieder som ljuder medan ensemblen står orörlig, uppradad. Svein Tindberg spelar den drabbade maken med en hög grad av villrådighet. Maria Henriksens vänliga utomstående har valt att inte tala om sin sorg.

Vi i publiken ser en föreställning som inte vill vara teater, men som samtidigt är en ny, asketisk och noga orkestrerad teatral form.

Barbro Westling