Tro, hopp och kärlek?
Publicerad 2012-02-20
Det är ett mastodontprojekt som Göteborgs stadsteater sjösätter med Niklas Rådströms dramatisering av Bibeln, i regi av schweiziske Stefan Metz. Den stora, flerspråkiga ensemblen för tankarna till Peter Brooks berömda uppsättning av det indiska eposet Mahabharata.
Den var nio timmar lång och blev 1989 en fantastisk tv-serie.
Bibeln ägnas fyra och en halv inte lika fantastiska timmar, där tre änglar och Adam och Eva följer oss genom en korsklippt version av Gamla och Nya testamentet. Rådström förstärker de intressanta och tematiska kopplingar som finns. Exempelvis hamnar berättelserna om de av Gud prövade Job och Jesus omlott.
Till största delen bygger pjäsen på att bibliska figurer eller änglarna återberättar historierna.
Vi får alltså inte se Jesus återuppstå eller vad som pågick i Sodom och Gomorra.
Viljan att inta ett mer filosofiskt än köttigt gestaltande förhållningssätt är föralldel begripligt, men diskussionen kretsar tämligen hjälplöst kring det välkända teodicéproblemet, det vill säga att få ihop guds godhet och allsmäktighet med världens elände.
Michalis Koutsogiannakis (en av änglarna), som har gjort fina monologföreställningar på Helsingborgs stadsteater, gjuter med sin intensiva närvaro liv i texten.
Annars är känslan emellanåt väl torftig, även om scenografin är spännande med rök, flyttbara husblock och vackert scendjup.
Den tydligaste linjen till samtiden dras mellan israeliternas vandring mot det heliga landet, skövlandet av Jeriko och Israel-Palestina-konflikten.
Staten Israel förtjänar hård kritik, men utgångspunkten i Gamla testamentet ger en religiös klangbotten. Ställer man dessutom Carl-Magnus Dellows närmast groteske, vrålande och av någon anledning skånske Moses, och Abrahams (Lamine Dieng) löpande band-omskärning av män, mot Mina Azarins milde Jesus så framträder en tydlig vinkel.
Jag är inte säker på att det är tanken, men intrycket blir att kristendomen är idel kärlek och religionens mest utvecklade stadium.
Ett annat bekymmer är bibelns kvinnobild. Rådström och Metz lyfter fram Kvinnan som representant för kärlek – till mannen – och fortplantning.
Eva (Nina Zanjani) sjunger Höga Visan och transformeras på slutet till en gravid Maria.
En knepig parallell upprättas mellan henne och valfisken som slukar Jona.
Han sitter i magen full av dödsfruktan, mot fonden av något vaginalikt.
Sedan slutar alltihop med änglars lovsång till livet.
Hallelujah.
