Luftig och humoristisk Shakespeare

Barbro Westling

”En midsommarnattsdröm” förtrollande fräsch förväxlingskomedi

helskärm

Anna Novovic heter den nya chefen på Helsingborgs stadsteater som efterträder Karl Dunér. Av allt att döma ­inleds därmed en välbehövlig och mer positiv utveckling på teatern. Novovic blir konstnärlig ledare och slipper, till skillnad från sin föregångare, ansvaret för pengarna och En midsommarnattsdröm i hennes regi är därtill inget mindre än en mycket stilsäker och fräsch tolkning av Shakespeares ­komedi på stora scenen.

Novovic har på Helsingborgsscenen tidigare visat sin bredd som regissör och nu använder hon de godmodiga och komiskt stolpiga hantverkarscenerna hos Shakespeare bland annat för att ge upprättelse, göra solidaritetsförklaringar och ge slängar åt den gamla regimen på teatern.

Skådespelarna driver självmedvetet och friskt med koncept och toppstyrning och har, så klart, Helsingborgs­publiken med sig.

Novovic må vara en skicklig ung ­regissör av klassiker med förmåga att engagera en nutida publik, men utan scenograf, ljus- och ljudsättare samt kostymör hade denna Midsommarnattsdröm inte uppnått sin särskilt ­imponerande magi.

Jens Sethzman har gjort ett smärre underverk med ljussättning och scendjup. Golvet är täckt med mjuk och kullig mossa, ljusknippen från månen strålar ned, fuktdimmor och höga mörka trädstammar tecknar siluetter. ­Illusionsverkan är stark, vacker och ­varierad och till det kommer David Gülichs subtilt närvarande ljudatmosfär och Anja Vang Kraghs utsökt högdesignade ljusa kostymer. 

Föreställningen stryker under skillnaden mellan det formella hov­livet och den nattliga utflykten i naturen med tjocka och lätt upproriska streck.

Innanför den neddragna metall­ridån härskar en stum Faderns Lag och kvinnor och barn har att foga sig. Ute i skogen råder en roligare anarki där alla ges en ungdomlig chans att förvirras och kanske hitta rätt ändå.

Det är en påfallande säker och lustfylld ensemble som kollektivt tar sig an Göran O Erikssons koncisa Shakespeareöversättning. Det pendlar fräckt mellan det krasst konstaterande i diktionen och mer utsvävande­ lamentationer, men det lyriska hålls överlag med korta tyglar.

Spelet är medvetet, luftigt, humor­istiskt och i mina ögon skönt befriat från den teatrala erotik som annars kan ligga osande tung och gammeldags över alla kärlekshungriga i ­Shakespeares förtrollade förväxlings­komedi.