Sämst: Zaremba

CLAES WAHLIN ser teatertristess på riksnivå

Svenska fackföreningsrörelsen är knappast ett självklart ämnesval för dramatiken. Riksteaterns projekt Den polske rörmokaren, byråkratförkortat till dpr, består av fem timslånga pjäser som tar avstamp i debaclet i Vaxholm mellan facket och lettiska byggarbetare och, framförallt, i Maciej Zarembas omdiskuterade artikelserie i Dagens Nyheter.

Sett utifrån ett konstnärligt perspektiv står resultatet i omvänd proportion till sakfrågorna. Det vill säga att den pjäs som ligger närmast saken är sämst, nämligen Zarembas egen till monolog hjälpligt utklädda artikel Dialog med ett spöke (regi Hjulström). I rollen söker Per Burell besvara de brev och, antar jag, den e-post där avsändaren mer eller mindre har missuppfattat Zarembas artikelserie.

I andra änden av spektrumet finns Alexander Ahndorils Socialistisk tävlan (regi Turpin), ett trepartssamtal på en arbetsplats i samband med blockaden. Pjäsen tycks vilja krypa ut ur sitt uppdrag, minnen och lätt surrealistiska associationer stör de mer prosaiska samtalen, vilket förvisso inte skapar stor dramatik, men stycket avviker.

Däremellan ryms ett slags bruksteater, America Vera-Zavalas Concha tu madre (regi Deinoff), en frisk dialog mellan två latinamerikaner på ett bygge, Lena Anderssons stela En svensk pitbull (regi Gottlieb) samt Jenny Nörbecks reportageperformance Lett och lagom. Samtliga pjäser är välspelade, regin har gjort det mesta möjliga av sitt material och det hela är, med undantag av enstaka underhållande avsnitt, rätt tråkigt.

Detta skall nu turnera landet runt i varierande kombinationer, meningen är väl att fackanslutna skall få en chans att diskutera sakfrågorna efter föreställningen. Detta kommer väl också att ske, men det är tveksamt om någon av dessa pjäser kan ändra de uppfattningar som har bildats efter diskussionen i media. Facket må, med rätta eller inte, betraktas som tråkigt, grått och gammaldags – just de adjektiv som många använder i sina fördomar om teatern. I fallet dpr enligt Riksteatern verkar dessa dessvärre stämma. Jag undrar hur Teaterförbundet ställer sig till den frågan.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)