Här svänger det
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-25
MALIN KRUTMEIJER ser Brott och straff i Malmö
Så fort Raskolnikov satt yxan i pantlånerskan börjar lysrör blinka mellan fängelsegallren som lurar i scenrummets djup. Framför dem snurrar grågröna skärmar likt svängdörrar. Här gör Dostojevskijs persongalleri entré och sticker små hål i mördarens uppblåsta moralballong.
Palle Steen Christensens scenografi dansar med Sara Cronbergs regi på Malmö dramatiska teater, och skådespelarna hittar rytmen. In till minsta biroll är samspelet strålande, precis som den visuella inramningen av de stora frågor som Brott och straff kretsar kring. Har man rätt att ta livet av någon som profiterar på fattiga människors desperation? Och kan man leva med brottet på sitt samvete?
Brott och straff är en myllrande, komplicerad roman att ta till teaterscenen. Erik Uddenbergs dramatisering effektiviserar och gör pjäs av stoffet, men saknar lite attityd. Det finns många infallsvinklar – politiska, moraliska, psykologiska, sociologiska – på Dostojevskijs diskussion, och större skärpa hade inte skadat.
Sonja Marmeladova ( Susanne Karlsson), Raskolnikovs prostituerade kärlek med sin bibel som rättesnöre, blir till exempel rätt endimensionell. Pjäsens koncentrationsproblem drabbar också Raskolnikov, som långa stunder hamnar i en reaktiv position gentemot alla personer som i hög fart bombas mot honom. Magnus Schmitz gör en intensiv, expressionistisk Raskolnikov och det hade varit spännande att se honom spela ut hela registret i mördarens kris.
Bättre svängrum har Fredrik Gunnarson som Porfirij, rannsakningsdomaren som är Raskolnikov på spåren. Så är han också magnifik. Infernaliskt lurig, med gnällbältesavrundade fraser, ger han föreställningen den där oemotståndliga extra tonhöjningen.
