Sagolik Shakespeare

Gåtfullt gröna djungelväxter har erövrat Roma klosterruin. Över dem svävar två brandkårsröda kinapaviljonger. Ut och in mellan dekorstyckena klampar mustaschprydda soldater i persiska snabelstövlar.

Är det Shakespeare? Utforskare av människoöden och de lågmäldaste av stämningar?

Inte. Det är sagolikt kostymerat ( Mårskog) skådespel i ruschig regi ( Segerström) och med en lysande scenografi ( Moritz) ej skådad sen Tintin dök in i Kongos urskog och försvann.

Här är det Shakespeare som nästan försvinner. Men inte riktigt. För en del av hans poetiska text och nästan allt av hans intrig finns kvar. För den som till äventyrs förstår den.

En viljestark ung Helene ( Hallin) tilltvingar sig äktenskap med greve Bertram ( Aspelin) som förskräckt flyr henne för att i främmande land kriga och kurtisera damer. En ger han en ring. Det sårar hans mor ( Millberg) och franske kungen ( Henriksson). Men till slut ordnar sig allt och Bertram kan återvända och nyfrälst ta sig an Helene och organiserandet av slutaktens obligatoriska bröllop och balunser. Omgivna av fabulöst lösmynta betjänter ( Westerdahl/Eriksson/Järn).

Det är handlingen. Inte lätt att följa med i. Men rolig att bese. Fast många den kyliga premiärkvällen nog saknade sommaren med sina sufflerande igelkottar (lufsande) samt svalor (visslande) och kungsekar (sakta susande). Och en mer igenkännbar Shakespeare.

Slutet gott allting gott

Mer sommarteater på Gotland:

Mario Grut