Styrkan i att stryka mothårs

helskärm

Fyra kvinnor i dräkt och rävboa med varsin mikrofon i ett rum av blinkande lysrör och tv-apparater, som i slowmotion visar bilder som från en brottsplats, smygande filmat över marken tills kameran stöter på en kvinnokropp - naken, livlös.

Brottstycken är titeln på det verbala körverk som inledde Teater Tribunalens festival Två veckor i maj, veckor då teatern fyller sina lokaler med scenkonst av alla sorter, men med det gemensamt att de vill något.

Något annat än att stryka medhårs.

Och Teater Mutations koreograferade ordflöde, stilfulla kollektiva monolog, har under sin arty yta en ganska tydlig ideologisk vilja. I Brottstycken dras paralleller mellan rashundar och kvinnor, här ältas frågor om kropp, skuld, kontroll och kåthet; tuggas om och om igen i ett upphackat surr. I mitten av surret finns den utnötta bilden av de nakna kvinnokropparna i skogen. Orden matas fram som ting ur en maskin och får bara ibland en känslomässig motsvarighet i skådespelarnas kroppar.

Det är rätt fängslande, skapar ett suggestivt sug som behåller greppet om uppmärksamheten även när orden blir en formlös, obegriplig massa.

Isa Aouifia, ensam med en mikrofon och ett vattenglas, vill ungefär samma, att slå sönder förtryckande kategoriseringar, men på ett helt annat sätt. Det är utsidan som räknas är titeln på hans drygt timslånga stand up-akt och temat är rasism - Sverigedemokrater, blatteromantik och hur föraktet blir till självförakt. Som de allra flesta stand up-akter är det en timmes slak lina mellan plumpt och trist och skarpt och berörande.

Rövknulla blondiner som blattens ultimata revansch - nä, det känns bara slitet och unket. Men annat bränner till. Allra bäst blir det när Aouifia släpper sargen helt och håller och kastar sig ut i

hudlösa vansinneshistorier, som den om hur han håller begravningsceremoni över ett aborterat foster, nedstoppat i en matlåda av plast.

Aj, oj - sånt pratar man faktiskt inte om och just sånt gör något extra av en kväll med en man på en tom scen med en mikrofon och en vilja att anförtro sig.

Jenny Aschenbrenner