Övergrepp som pjäs
Uppdaterad 2018-08-08 | Publicerad 2014-02-18
Ruby Rose utforskar sexualitetens smärtsamma sankmarker
Med sin trashiga undergroundestetik har scenkonstkollektivet Ruby Rose effektivt dragit blickarna till sin enaktare Begränsat utrymme på Turteatern. Kostymgubbar med stora kartonghuvuden har figurerat lite varstans inför premiären, och deras avtagna pappskallar får under kvällen ta posto högt över scenen, likt patriarkatets utsända domare.
Ämnet är sexualitetens smärtsamma sankmarker - som vi med kampanjers hjälp lärt oss ”prata om” och som en potentiell samtyckeslag kanske mer varaktigt skulle kunna dika ut.
Problemet med att göra teater i denna zon är att försöken lätt stannar vid förutsägbara anklagelseakter eller, värre, reproducerar ett övergrepp så att ett nytt blir resultatet, nu med publiken som fluktare.
Ruby Rose närmar sig medvetet denna representationens problematik. Masker, dockor och projektioner kommer till pass för att i brechtiansk anda ge utrymme åt en kunskapsprocess utan känslorna i vägen.
Pjäsens manus bygger på tre ganska olika episka texter ur serieskaparen Henrik Bromanders bläcksvarta värld i album som Hur vi ser på varandra (2005) och Allt jag rör vid försvinner (2009). Helt lyckad blir rytmen inte: poänger tuggas om och ett mittparti tillåts breda ut sig. Men scenväggarnas staplade pocketböcker håller sitt löfte om rasande rafflande övergångar och skådespelarna ger allt de har.
Vad berättelserna har gemensamt är det öppna sår som finns kvar efter ett övergrepp som aldrig fick namn. Den försynta bibliotekarien Ann-Marie våldtas av bokmässans största egoförfattare (orättvist lik Björn Ranelid). Självförtroendet parkerar i bottenläge - gav hon honom fel signaler? Den deppiga Nietzschestudenten rids av minnet av ”kompisarnas” gruppvåldtäkt på ungdomslägret. En skamfylld kåthet väller upp - är det han själv som är äcklet? I en tredje berättelse leder en likaledes outredd handling där ett pojkgäng har sex med en förståndshandikappad kvinna till att de i vuxen ålder dödar henne. Som om själva oklarheten därmed kunde tillintetgöras.
Spelets absurdism och hysteri kanske virar in pjäsens tankar i onödiga krumbukter. Men att tränga innanför stumheten och dela kränkningens efterbörd är värt sina gester. Samt en uppdaterad lagstiftning.
